Solsken & sjuk psykolog

Efter en mycket lång och märklig natt vaknade jag och insåg att solen äntligen har hittat hit.
-Eller den kanske var så nyfiken på att följa min ständiga brottningsmatch med mej själv att den bara var tvungen att titta fram...?

Hur som helst så gjorde den mej faktiskt lite bättre till mods.
Till och med så att jag bestämde mej för att lämna min trygga oas (sängen) i ett försök att inte vara ett "offerförsinaegnatankarsomliggerundertäcketheladagen-paket" (en stor eloge och ett grattis till dej som lyckades utläsa det där!).

Tänk vad lite solsken och ett rejält "urladdningspass" kan göra för psyket!
Nu kommer äntligen det VACKRA med att vara som jag!
jag uppskattar verkligen alla färger idag!
Till skillnad från igår så ser jag dem och de är så fantastiska!

Tittar på snön som i solskenet ser ut att vara ett stort, mjukt, luftigt duntäcke som låter, tusen-miljoner-500-massa-många, stjärnor vila.
Stjärnor, som under natten, tagit sig ner ifrån himmelen för att ta sig en välförtjänt paus ifrån sitt tindrande.

Så uppfattar jag det och det är verkligen FINT!
Skulle vilja gå ut och lägga mej mitt bland dem en stund! Kanske gör det senare! Lägger mej och pratar lite med solen. Var ju så läääängesedan vi sågs...

Nu till gårdagen/kvällen.
Har aldrig varit med om maken till panik.
Kände hur mina galna hjärnspöken höll på att driva mej till den totala bristningsgränsen.
Var så fylld av självhat att jag skakade - "kaffedarrs-skak" typ.
Insåg att det nog var bäst att gå och lägga sig och försöka få natten att "lura bort dem". -Gick mindre bra.

De malde på om allt och ingenting och talade om hur misslyckat och dåligt allt jag gör och försöker med är.
Som min psykolog försöker lära mej så gjorde jag allt jag kan för att "fånga tanken-registrera den-och släppa den i vetskap om att den inte är sann utan att jag ÄR jättebra för den jag är".
-Gick dåååligt...

Ju mer jag arbetade mot dem desto högre lät de. Tillslut skrek de åt mej!
Jag märkte själv att jag, vid några tillfällen, sa typ "nej" och "sluta".
I samma stund kände jag hur jag var på väg att springa ner och bara skrika tillbaka till dem att lämna mej i fred och hålla fan på sig!

Som tur var kunde jag hejda mej. Tänk om jag inte hade det! Min pojkvän hade nog blivit rädd och kört mej raka vägen till dårhuset...
Han har nog aldrig varit med om att det blivit sådär förut. -Inte jag heller...

Fan oxå! Det har gått ganska bra för mej ett tag nu. Jag har blivit fasen så mycket bättre nu än jag var förut.
Vill inte att folk (min familj allra helst) ska veta att jag fortfarande har dessa "djup". De blir så hemskt oroliga vilket bara leder till att jag mår ännu sämre.
-Nej, detta är mitt och jag vill arbeta med det ifred...

Iofs har jag ju min kära psykolog som jag, faktiskt, berättar allt för.
dessvärre så var jag sjuk sist när vi skulle ses, sedan åkte hon på semester, och nu, nästan fyra veckor sedan sista mötet, hade jag äntligen tid hos henne! -Imorgon kl 9:00.
Guess what?!
-De ringde nyss och meddelade att hon är SJUK och kommer att höra av sig till mej om en ny tid!

Nog för att det har gått ganska bra att inte träffat henne på så länge men nu börjar det verkligen märkas och kännas...

Tur för mej att jag börjat med denna blog! Är ju jätteskönt att få skriva av mej här!

STORT TACK till Er som läser och skickar fina kommentarer!
Det värmer!

Nu vart det massa mycket text. Puh!

Återkommer. Ska nog gå ut och ta ett snack med solen. Ska be den komma tillbaka i morgon oxå!

KRAM, PUSS