Dagen:

Vaknar och upptäcker att jag har ont i halsen.
vänster öra gör lite ont... Har jag inte lite ont i magen oxå?
jag är nog JÄTTEsjuk!... Nej, det är jag inte.
-Inser fakta; det är bara halsen som gör ont. Resten är bara min psykiska smärta.

När jag har "dippar" som dessa brukar jag kunna få för mej att jag är sjuk på "riktigt". Fysiskt alltså.
-Att det inte är psyket.

Det känns nämligen så himla likt varandra. Som om man hade typ 40 graders feber!
*kroppen fungerara inte som den brukar på några sätt eller vis,
*hjärtat arbetar som fan, precis som det brukar vid hög feber,
*Känns som att huvudet har tagit semester och tagit in "herr Stenbumling" som vikarie,
-Ja, allt är jobbigt och tungt.
orkar/vill inte göra någonting, anser att livet inte har någonting som lockar!

Hur som hellst, efter att ha insett att det inte är något större fel på mej fysiskt så kliver jag ur sängen.
E var inte hemma...
Under tiden som jag gör dagens första besök på toaletten hör jag E komma hem.
Han hade varit iväg och köpt rosor till mej!

Vid frukostbordet talar han om att hans mor och hennes kärlek kommer "förbi på en kopp kaffe".

Nåja, det var strålande solsken och det gör ju sitt till faktiskt.
Tänkte att det ska nog fan gå bra. Tänkte possitivt och jobbade som bara den med redskapen som jag fått hos min kära psykolog.

Jag lyckades riktigt bra. Lyssnade så gott jag kunde på vad de sa och lade till och med in någon kommentar då och då.

När jag med stolthet (över min prestation) säger hejdå och ser dem stänga dörren kommer genast frågan från E:
"Vad ska vi hitta på nu då? Det är ju strålande solsken så det känns som man vill vara ute."

Dags för nästa "projekt" alltså.
Med en blick som försöker tala om att jag är irriterad, säger jag att "vi får väl ta och gå ut och gå då."
-Vi gick ut på promenad. Sa inte speciellt mycket till varandra.

-Hemma igen:
"Vad ska vi göra nu?"
Feg som jag är valde jag att utse mej själv till "offer" och tänkte att jag skulle hänga med på ALLT han ville för att se när han äntligen skulle inse att jag faktiskt inte pallar detta just nu (typiskt mej).
-Åkte till mormor och morfar på fika, där efter skulle vi hem till hans bror.
På vägen dit frågar han: "VAD HAR DU PÅ SCHEMAT I MORGON DÅ?"
-Va VA VAAAAA???!!!

Det brast!
Blev tokig!
Vi blev osams...

Klockan sex skulle vi vara hemma hos min mamma och pappa för att äta tårta.

Ca 17.15 var vi hemma från "E´s" broder.
E ville "diskutera" med mej.
"varför ska du tynga ned dej så mycket och göra allt så svårt?" "Kan du inte bara låta det rinna av?"

Men åååååhhhhhhhh!!!!!!!!!!!
Jag skulle väl ge vad som hellst för att "inte tynga ned mej" och kunna "låta allt rinna av"!
Gissa varför jag är hemma och sjukskriven på HELTID för?!
Inte för att det är kul eller bra betalt iaf!
Skulle fan kunna göra vad som hellst för att kunna tjäna mina egna pengar och känna att jag hade ett jobb som jag var bra på och kunde sköta trots mina svårigheter!

Känner mej som en stor fet böld i arslet på samhället.
Känner mej jätte ledsen och "tillplattad".

åkte hem till mor och far med masken på.
Den var svår att behålla men jag VÄGRAR visa dem mitt mående och göra dem oroliga.

Nu är vi äntligen hemma och jag känner mej tom. -Helt ihålig.
slår vad om att det skulle eka långa vägar om jag skulle råka svälja en pratande geting eller ngt.

Fy fan. Detta är verkligen SKIT!

Äckligt vad mycket text det blev... IGEN.
Det är så mycket text nu att jag inte ens orkar läsa igenom det för att se vad jag verkligen har skrivit.
(det går ju av bara farten)

Har någon orkat läsa allt så borde jag ge den personen ett diplom eller ngt!
Tyvär så tänker jag inte göra det då detta är frivillig läsning.

Kram, Puss