"Lugn och Harmonisk"...

Japp, kände att humöret var på botten pga min nervositet inför dagens/helgens resa...

Jag tog den förbjudna "genvägen" och "lugnade mej själv" på enklast vis...

Nu känns allt helt ok.

Ser fram emot dagen och vi sticker om ca en haltimme mot huvudstaden!

Hann inte skriva om mitt möte med psykologen igår heller. var så jävla trött då jag kom hem så jag lade mej och bara dog i soffan...

Antar att jag har mycket att ta igen angående bloggen då jag kommer hem på söndag.. :o)

Fan! Jag kommer att sakna detta! tänk om jag får blogabstinens och bryter mej in någonstans till en dator?!

ha ha. Det lär visa sig!

Kram, Puss

Katten från HELVETET!

E´s katt har jag VERKLIGEN svårt att placera i något av mina "känslomässiga fack".

Han är verkligen jättegosig och när jag ligger och slöar i soffan vill han gärna mysa.
Myset innebär då att han lägger sig alldelens under hakan och trycker/stryker sig mot halsen och kurrar allt vad han orkar.

han pratar mycket och gärna vilket jag tycker är trevligt då dagarna kan ha en förmåga att bli rätt ensamma ibland.

Ok. Men det lät väl trevligt?!

Jo, men när kattfan PISSAR INNE då?! Trots sina 4år!
Bara för att han är så lat och gömmer sig så att jag inte ska tro att han är inne och få för mej att släppa ut honom! Han är SMART den lille jäveln...

Nu ska jag ju snart åka på min lilla psykologtrip och "stadsvandring", letade på katten för att släppa ut honom.
Vad gör han?
-Förstod att han skulle få gå ut och se dagsljuset
-I mattes famn TRYCKER in klorna så långt han någonsin kan för att sedan försöka "klösa" sig loss och på så sett tro att man eventuellt kan få stanna INNE!

GLÖÖÖÖÖM!

Aj! Nu blöder jag och antar att jag blivit "kattkloförgiftad"... (-NOT)

Usch! Gillar inte katter i vanliga fall. men denne har på något underligt sätt fått en liten plats i mitt hjärta.. Bara ibland! Just nu? -Neeeeeeej!

Kram, Puss

Bra dag!

Dagen:
08:00- Klockan ringer och efter att ha sovit uruselt hela natten så bestämmer jag mej ändock för att ta tag i dagen och kliver upp.

08:10- lagt mej i soffan för att kolla på bridezillas

08:15(?)- skickar sms till min vän "J" och kollar om hon vill komma med sin lilla vovve och göra mej och min vovvsing sällis på promenad.

Nu skiter jag i att skriva tider.
Insåg att jag inte kommer ihåg klockslagen längre.

Gick iaf ut på prommis med vännen och hundarna. När vi kom hem tog vi en fika och hade ett givande samtal om livet som sjukskrivna "borderlinefall".

I morgon ska jag åka och träffa min psykolog igen! Äntligen!
Vi har inte träffats på ca 6 VECKOR!!! (jag har varit sjuk, hon har varit på semester, hon var sjuk och NU är det dags!)

Jag ser verkligen fram emot mötet med henne samtidigt som jag är ganska nervös..
Livrädd att hon ska tycka att jag är ett "hopplöst fall" och inte vill fortsätta med mej...

Vi får se.. Antar att jag kommer att skriva om det i morgon.

Min vän "J" ska följa med i morgon då vi bestämde att gå på stan efteråt.
Det blir mysigt!


Nu sitter jag och mentalt försöker förbereda mej på Stockholmsresan som jag och E ska göra i helgen..
Har försökt att inte tänka så mycket på det då jag märkt att jag blir skraj så fort min lilla hjärna börjar fokusera på det..

Men i övermorgon åker ju vi och då kan det kanske vara bra att vara LITE förberedd..

hmmm.... ahh... mmm.... det blir som det blir.... eller?..... jo.... fast.... jo.... kul!.... Eller?....
Nej, lägger ned.

Kram, Puss

Totalt handlingsförlamad!

I E´s pytte, pytte, pyttelilla hus skulle hur många som hellst få plats idag på hans födelsedag...

Vi hadde försökt att organisera upp detta lite så att inte ALLA skulle komma på samma gång då det skulle bli en omöjlighet både vad gällde plats, få kaffet att räcka, porslin osv.

Gick sådär. Alla tycktes inte förstå riktigt, och menade typ; "aaah, men vi kommer väl typ när vi kommer". hmmm.....

När "första sittningen" kom var det dags för mej att plocka fram tallrikar, glas och bestick typ.

*Försökte räkna hur många vi var. -Misslyckades..

*Tog ett djupt andetag för att försöka slappna av lite, prövade räkna igen -misslyckades.

JAG KUNDE FAN INTE KONCENTRERA MEJ PÅ ATT RÄKNA HUR MÅNGA VI VAR!

Det var stört OMÖJLIGT och jag började tro att jag typ hade fått hjärnblödning eller ngt eftersom jag vart så jävla handlingsförlamad och min hjärna inte alls tycktes vilja sammarbeta med mej!

Det slutade med att jag ställde ett gäng tallrikar på bordet ("självservering eller ngt" tänkte jag), satte mej på platts längst in i hörnet och insåg att jag såg ut som ett stort fån då E höll på att fixa med blommor som han fått, och öppnade presenter.

Sedan sa jag lite fint till E: "ta fram glas och bestick. smörgåstårtan och dricka kan nog oxå vara bra att ta fram.."

Han fick fixa ALLT och jag bara satt och typ pekade på vad som skulle göras.

Insåg att det skulle bli KATASTROF om jag flyttade arslet från stolen där jag satt i mitt "halvtrygga" hörn.

Skit och piss vad jobbigt det var!

Hörde inte alls vad folk sa. Det vara bara som ett sorl av röster och jag hörde inga ord. bara surr typ.

FAN VAD ÄCKLIGT DET ÄR!

Jag känner mej fan helt stööööööööööörd i huvudet!

Efter att de hade gått kom folk som jag känner och känner mej bekväm med.

då gick det ju bättre men jag var ju dock RUGGIGT trött...

Nu har folk ÄNTLIGEN gått (fan, jag låter som värsta surfittan) och jag ska kasta mej i säng...

Jag tänker INTE fylla år!

Kram, Puss

Bosatta dammråttor

Idag har jag bosatt mina "små" dammråttor i dammsugaren...

Kanske inte är många som tror det men det var faktiskt lite vemodigt...

När man går hemma med uruselt psyke som jag gör så börjar man liksom acceptera dem som sina små husdjur.

Pratar till och med med dem ibland...(?!?!?!?)

förut HATADE jag dem men eftersom jag inte orkar ta tag i städningen så jävla ofta som jag borde så fick jag helt enkelt välja:

-bli hysterisk och känna mej som ett äckel ELLER

-börja gilla de små "tussarna"...

Hur som helst så finns de inte här längre
Det luktar mumma och är skinande rent överallt!

Känner mej jättestolt!

I morgon fyller E år och de kan han ju lugnt få göra nu.

Det värsta med det är att det kommer ju komma MÄNNISKOR hit och gratta honom.

Låter som att jag inte unnar honom att fylla år, FEL! Klart att jag gör det.

Men för mej kan det komma att bli en tuff dag...

Hoppas verkligen att det ska gå vägen.

Ikväll ska jag iväg och repa med bandet också.

Vi ska repa inför spelningen I "skolådan".

Ska bli skönt att få sjunga ur sig lite "invärteshysteri" nu faktiskt.

Kram, Puss

Ny spelning

Jahapp...
Då har vi fått en spelning som jag INTE är så sugen på...

Finns ETT ställe i denna lilla värld som jag ,bestämt (tydligen inte), har påpekat att jag INTE tänker spela på.

Anledningen är att platsen är lika liten som en skokartong med storlek 51 (låter kanske stort men försök trycka in ett band där ni! OCH, såklart, även folk som dansar).

Fy fan vad pinsamt!!!!!
Jag menar, om det ändock var vår/sommar! Då kan ju folk gå ut och typ "prata" eller ngt om de vill... Nu ska vi stå inne i denna lilla skokartong och trängas allihopa!
(jag gillar att "märka" ord så ni fattar hur det hade låtit om jag berättade detta för er. för det gör ni väl?...)

Ja ja, kände att jag hetsade upp mej alldelens för mycket.
Insåg att eftersom jag ÄLSKAR att lira med bandet så är det ju bara att köra.

Jag bestämde mej också för att INTE skämmas!
Nej, blir det pinsamt så får "krögaren" stå för skämset! -Varsågod!

Kram, Puss!

Nätterna och sena kvällar är ju bara värst!

Jag behöver ju sova!
Lika så mina små "hjärnspöken".

Det är bara det att på morgnarna slåss de som galna mot varandra.
De "goda hjärnspökena" vinner oftast och jag kan ha en någorlunda "normal" dag...
Förutsett, så klart, att "de goda" orkar hjälpa mej att stå ut med den "Onda gruppen hjärnspöken" som givet vis finns där någonstans under hela dagen...

Då och då hittar de en liten möjlighet att komma förbi mina "goda hjärnspöken" och nå fram till mej.
bara jag tänker tillräckligt mycket på att jag faktiskt har de goda där någonstans så brukar det ändock gå bra.

men NU DÅ?
Nu ligger tydligen mina "snälla" tankar HELT i koma och JAG får handskas SJÄLV med de "elaka" tankarna...

När ska jag få sova i lugn och ro då?
NÄR ska jag få slippa dessa nätter då jag bara känner att jag är helt hopplös och inget annat än en loooooser som inte passar in i detta fina och moderna samhälle vi lever i!

Jag anses som ganska "frisk" jag.

Jag LÄNGTAR fan till Psykakuten!

Längtar nästan oxå tills det blir min tur att få använda vingarna och flyga upp till den där Gud.
Tänkte då passa på att fråga honom vad han egentligen hade tänkt sig med mej och vad som gick så jävla fel... Det borde väl han veta?....

Ska nu försöka sova iaf.

Kram, Puss

Lysande idé... Eller?

Läste ett inlägg från bloggen : http://www.monstermalla.se/.

Inlägget jag syftar på är: "Varning för OS-inlägg".

Om ni går in och läser detta roliga inlägg så slipper jag förklara.

Annars kommer här kortfattat: Hon tittade på OS och föreställde sig hur det skulle vara om hon skulle vara med på SKIDSKYTTE!

Denna föreställning gjordes med enorm humor och jag lade faktiskt till med ett leende då jag läste!

Genast fick jag en tanke och idé angående mej själv och sport...; Tänk Om JAG skulle ställa upp på det där med skidskytte!

PERFEKT!

Jag kan ju varken;

-Åka skidor (inte ens stå på ett par)

-Använda bössor (kan inte hantera NÅGOT vapen)

-Koncentrera mig utan att tappa fokus på saker som sker runt om mej

-Låta bli att bli tokig på snön när den överfaller mej då jag går utanför dörren

-Jag kan inte heller se att jag inte LEDER när det vankas tävlingar/spel av alla dess slag..

Jag skulle då alltså, utan tvekan och utan oro över att jag inte kan "skylla på något", kunna avreagera mej och "släppa ut" min "ilska" (för att kanske få bli av med den sedan) genom att "råka" ramla mitt i spåret med stavar och skidor i en enda röra så att de bakom "råkar" få en massa blåmärken och eventuellt en del ut petade ögon och uppsprättade öron.

Sedan kan jag åka i kapp framförvarande och med ett flås i hennes nacke flämta fram; "flytta på dej din sega jävel innan jag kör över dej", tvinga ut henne ur spåret där det visst "råkar" vara en sjö med dålig is - hon går igenom och förfryser någon kroppsdel,

Nästa person jag åker ikapp hör inte ens mitt flåsande hot (då jag vid det här laget är så trött att jag faktiskt inte får fram något), Henne får jag helt enkelt "puckla på " med bössan och KNUFFA in i ett träd som så lägligt stod alldelens bredvid.

Efter detta så ligger jag nog själv halvdöd (eftersom min kondis går att jämföras med en Lungsjuk pensionärs).

Jag är lååååååååååångt ifrån mål och För att fullborda mitt "avreageringstillfälle" plockar jag upp bössan och pangar så många jag kan av dem som ligger före mej i spåret.

Jag passar även på att fälla några idioter i publiken som tycks "stirra"/"skratta" mm åt mej.

Med allt jävulskap i ryggen blir jag, iförd tvångströja, tagen till fängelse.

Där kommer jag att tillbringa de närmsta 1,5-2 åren (ja, med våra pisslagar så räknar jag inte med att sitta inburad speciellt länge).

Skönt- tänk att få bara vara! Jag kan ha min jävla borderline.

"svängarna" kan komma och gå utan att jag måste känna mej dålig och värdelös (det har jag ju då, ändock, redan ÖPPET erkänt mej själv och inför ALLA att jag är igenom mina skidskyttehandlingar).

NoProb. Jag kan alltså, efter mina år, komma ut UT VILAD och försöka börja om.....

....Eller NOT!....

Kan nog inte bli "accepterad" på några villkors vis efter ngt sådant... Kan nog GARANTERAT inte "acceptera" mej själv heller.....

ATTANS! Det var ingen bra idé...... Men ack så skönt att låta mitt svarta inre fantisera fritt en stund....

Tack för det!

Kram, Puss

Affrodans!

Det slog mej nyss att det är provapå- AFFRODANS I gympalokalen (som jag "brukar" "träna" i ibland) på lördag!

Jag är ju sjuk!
Hooo hooooooooo!?
Hur ska jag göra då?!
Har ju sett fram emot det ända sedan jag fick veta att det skulle bli!

Jag ska dit!
Oavsett om jag inte är frisk.

Japp, så blir det.

Nu ska jag bädda ned mej igen, iförd ALLA kläder som finns! Sedan ska jag ligga och hoppas bli HELT frisk tills på lördag!

Kram, Puss

Räkningar

Igår skrev jag inget på hela dagen.
Mamma skickade ett sms och skrev att hon saknade mej, att hon inte hade "umgåtts" med mej på så länge så hon längtade!

Jag blev jätteglad och trots att jag är vrålförkyld och inte alls pigg så åkte jag givetvis dit!

var jätteskönt att få träffa mamma lite. Hon verkade glad!
Skönt, för att jag har upplevt henne lite låg ett längre tag nu...
Det gör ju även att jag blir ruggigt låg då jag vill att mina nära och kära ska må bra.

Oroar mej nästan till döds när jag ser att det är något som tynger dem...

Nå ja, Nu verkar alla nöjda och glada och även JAG har tagit mej "upp" från min kolsvarta svacka.
Är dock superförkyld och där av rätt orkeslös... typiskt... men jag föredrar, utan tvekan, att vara förkyld om man får välja mellan det och "svackan"...

Har precis betalat mina räkningar.
Fan vad surt det är!
Det är verkligen inget "lyxliv" man lever som sjukskriven heller, nej det ska gudarna veta.

Inte nog med att man ska kämpa med sin "sjukdom", man ska oxå försöka räkna ut hur mycket havregryn man kan stoppa i sig utan att en hel åker ska börja växa inombords -TYP.

Nu överdrev jag faktiskt lite. Observera LITE!...

Ja, ja, ska återgå till soffan och Nezerilen.

Kram, Puss

Alla fula hopp...

Det är INTE jag som har gjort alla olämpliga hopp i mitt förra inlägg.
Datorn gör tydligen lite som den själv vill och känner för.

ahhh, nödvändigt för mej att tala om det.

Kram, Puss

Snacka om att mata sin "sentimentalitet"!

Detta är ju absolut något som jag ska LÅTA BLI med!



Efter att jag kommer upp för att lägga mej och inser att "E" har "somnat" med lampan på (vilket jag HATAR och 100 gånger bett honom att INTE göra. vägrar nämligen gå in i rummet då.)

så sätter jag mej här vid datorn ist.

Vad gör jag här då? -sur och grinig som jag blev?

jopp, jag går in på youtube och lyssnar på låtar som gör mej jävligt "sentimental".

NOT GOOD!


Vad det än gäller så har min psykolog försökt banka in i hjärnan på mej att "en känsla matar sig själv".

Här hjälper jag den verkligen på traven och det är ju ganska dåligt...

Men jag kände verkligen att jag behövde förvandla mej själv till världens "offer" och tjura en liten stund..


Detta är låtarna som utlöser min sentimentalitet:

• http://www.youtube.com/watch?v=sBT5YLsi-f8 -Moving mountains - Usher
• http://www.youtube.com/watch?v=6C_A8VZmZhs&feature=related -Burn - Usher
• http://www.youtube.com/watch?v=atAW9zIjnJk&feature=related -Joanna Zimmer - I Believe

Fan, jag känner mej ju helt ok i psyket nu.

ÄNDÅ ska jag göra så här...


Det får mej att täka på ett citat jag läste förut:

"Man skulle nog kunna bli botad mot sina fel

om man inte trivdes med dem..."

Det där är ju ett för jävla bra citat!


Klart som fan att jag inte vill ha det som jag har det och må som jag mår när jag har det som tyngst.
Men där i mellan ger det ju faktiskt ganska mycket att vara lite speciell oxå...
Kan ju vara så jävla djup ibland och det måste jag erkänna att jag på något konstigt sätt gillar...



Ja ni, det är inte lätt att vara "svängig"...


Nu ska jag dundra in i sovrummet och i full protest överfalla lampan.



Sov Sött!

Kram, Puss

Takdropp från näsan och agg mot OS

Är det inte det ena så är det absolut det andra!

Psyket är fortfarande mycket bättre än det har varit de senaste dagarna!
Men GUESS WHAT?!
Jag är snor-kanon-förkyld ist!

Äger ingen febertermometer (även om jag hade en så skulle jag inte känna mej mindre sjuk för det, snarare sjukare kanske.... hmmm aja.)
Men lite feber har jag troligtvis.

I morse vaknade jag och HADE ONT I BRÖSTET PÅ VÄNSTER SIDA!!! Grrrrrrrrrptsh!
Insåg att nu när psyket har kommit upp sig lite så dör jag väl i en hjärtinfarkt ist!
GRATTIS!

Men jag dog INTE!
Bra bra.

Något som INTE är bra är detta jävla osympatiskaskitspelen!
Varför ske det få erövra allt?!
Här blir man påtvingad att vara sportfåne oxå!
Nej tack, det kan jag säga; Jag VÄÄÄÄÄÄGRAR!

Det värsta av allt är att jag är ett troget KARLAVAGNENFAN och det kommer inte sändas på skitlänge pga detta jävla OS!

Hallå!? Det är inte klokt! Iaf om man frågar mej...

Ja ja, Nu är jag en riktig BitterFi**a. Var inte meningen... -Jo, det var det nog.. lite...

Ska, i min feberdimma, leta mej fram till kaffebryggaren och sätta på lite då jag snart får besök av en fantastisk vän.
Fint av henne att våga sig hit trots min "dödsförkyldning"....


Kram, Puss

Bättre?

Vågar nästan inte tro det, men känner mej faktiskt lite lättare till mods nu.

Hoppas som fan på att det kan hålla i sig ett tag.

.

Har länge letat efter en klänning som jag kan ha då jag sjunger på typ bröllop och dop.

Hittade precis den här!

<---- Fin va?! (Halens)

.

.

.

.

.

.

'Kram, Puss'

Samtal med "fröken borderline"...

Låg i soffan med halsont och skört psyke när plötsligt något av mina "hjärnspöken" (antagligen FRÖKEN BORDERLINE) frågade:
- "Ska du inte ta och dö kanske?"

Utan att tveka svarade jag:
-"Nej tack".

-"Menar du att du ska fortsätta detta piss liv?" "Det enda du gör är ju att förstöra för dej själv och din omgivning." "Är det OK tycker du?" "Vore det inte fantastiskt skönt att bara få lämna detta och förbli i ständig vila?"

-"NEJ TACK!!"

Förut ville jag inget hellre än att dö.
Efter ett seriöst försök och några överdoser insåg jag att jag skadar så otroligt många fler än mej själv genom mitt egoistiska handlande.
Jag har sedan dess lagt ner ALLA sådana planer. (Kunde väl ALDRIG tro att jag skulle skada någon annan pga min egen utrotning!... Ska jag vara riktigt ärlig så var jag helt övertygad och bombsäker på att det skulle underlätta för mina nära då jag äntligen var borta.)


Försöker få mina små monster att förstå att vi ska och kommer att stanna här oavsett psykiskt tillstånd och oavsett hur jävla jobbigt kan vara ibland.
Men jag måste "kompromissa" med dem så de inte blir HELT galna, så för att få lilla "fröken B" någorlunda nöjd gav jag förslaget:
-"Vi kan väl LEKA död?"

Med huset helt säkrat från omvärlden och telefonen avstängd tänker jag nu lägga mej under täcket och låtsas att jag inte finns.
Ska faktiskt bli riktigt skönt...

"Tyyysssssssssst, hon leker............"

Kram, Puss

Dagen:

Vaknar och upptäcker att jag har ont i halsen.
vänster öra gör lite ont... Har jag inte lite ont i magen oxå?
jag är nog JÄTTEsjuk!... Nej, det är jag inte.
-Inser fakta; det är bara halsen som gör ont. Resten är bara min psykiska smärta.

När jag har "dippar" som dessa brukar jag kunna få för mej att jag är sjuk på "riktigt". Fysiskt alltså.
-Att det inte är psyket.

Det känns nämligen så himla likt varandra. Som om man hade typ 40 graders feber!
*kroppen fungerara inte som den brukar på några sätt eller vis,
*hjärtat arbetar som fan, precis som det brukar vid hög feber,
*Känns som att huvudet har tagit semester och tagit in "herr Stenbumling" som vikarie,
-Ja, allt är jobbigt och tungt.
orkar/vill inte göra någonting, anser att livet inte har någonting som lockar!

Hur som hellst, efter att ha insett att det inte är något större fel på mej fysiskt så kliver jag ur sängen.
E var inte hemma...
Under tiden som jag gör dagens första besök på toaletten hör jag E komma hem.
Han hade varit iväg och köpt rosor till mej!

Vid frukostbordet talar han om att hans mor och hennes kärlek kommer "förbi på en kopp kaffe".

Nåja, det var strålande solsken och det gör ju sitt till faktiskt.
Tänkte att det ska nog fan gå bra. Tänkte possitivt och jobbade som bara den med redskapen som jag fått hos min kära psykolog.

Jag lyckades riktigt bra. Lyssnade så gott jag kunde på vad de sa och lade till och med in någon kommentar då och då.

När jag med stolthet (över min prestation) säger hejdå och ser dem stänga dörren kommer genast frågan från E:
"Vad ska vi hitta på nu då? Det är ju strålande solsken så det känns som man vill vara ute."

Dags för nästa "projekt" alltså.
Med en blick som försöker tala om att jag är irriterad, säger jag att "vi får väl ta och gå ut och gå då."
-Vi gick ut på promenad. Sa inte speciellt mycket till varandra.

-Hemma igen:
"Vad ska vi göra nu?"
Feg som jag är valde jag att utse mej själv till "offer" och tänkte att jag skulle hänga med på ALLT han ville för att se när han äntligen skulle inse att jag faktiskt inte pallar detta just nu (typiskt mej).
-Åkte till mormor och morfar på fika, där efter skulle vi hem till hans bror.
På vägen dit frågar han: "VAD HAR DU PÅ SCHEMAT I MORGON DÅ?"
-Va VA VAAAAA???!!!

Det brast!
Blev tokig!
Vi blev osams...

Klockan sex skulle vi vara hemma hos min mamma och pappa för att äta tårta.

Ca 17.15 var vi hemma från "E´s" broder.
E ville "diskutera" med mej.
"varför ska du tynga ned dej så mycket och göra allt så svårt?" "Kan du inte bara låta det rinna av?"

Men åååååhhhhhhhh!!!!!!!!!!!
Jag skulle väl ge vad som hellst för att "inte tynga ned mej" och kunna "låta allt rinna av"!
Gissa varför jag är hemma och sjukskriven på HELTID för?!
Inte för att det är kul eller bra betalt iaf!
Skulle fan kunna göra vad som hellst för att kunna tjäna mina egna pengar och känna att jag hade ett jobb som jag var bra på och kunde sköta trots mina svårigheter!

Känner mej som en stor fet böld i arslet på samhället.
Känner mej jätte ledsen och "tillplattad".

åkte hem till mor och far med masken på.
Den var svår att behålla men jag VÄGRAR visa dem mitt mående och göra dem oroliga.

Nu är vi äntligen hemma och jag känner mej tom. -Helt ihålig.
slår vad om att det skulle eka långa vägar om jag skulle råka svälja en pratande geting eller ngt.

Fy fan. Detta är verkligen SKIT!

Äckligt vad mycket text det blev... IGEN.
Det är så mycket text nu att jag inte ens orkar läsa igenom det för att se vad jag verkligen har skrivit.
(det går ju av bara farten)

Har någon orkat läsa allt så borde jag ge den personen ett diplom eller ngt!
Tyvär så tänker jag inte göra det då detta är frivillig läsning.

Kram, Puss

Alla Hjärtans Dag...

Piss, skit och prutt.
Vilken fantastisk dag att påminna människor som MEJ att de INTE räcker till!

Idag ska man vara lycklig och KÄRLEKSFULL.
-Fan vad jag misslyckas med det där "kärleksfulla".
Jag är dålig helt enkelt. Tråkig människa.

Nu rullar "E" fram bilen.
Vi ska åka och "HÄLSA PÅ"!

Här finns inget utrymme för att vara sjuk!
Masken är pådragen igen och nu drar jag! (med andan i halsen och ett skenande hjärta)

Ta hand om er!
återkommer.

Kram, Puss

Händelserik dag...

Jag har umgåts med lillasyster,
hälsat på mormor & morfar (underbara figurer),
badat hund och
ätit pizza med pappa, syster, systers pojkvän och min egen pojkvän.

Vaknade i morse och insåg att livet kändes lite lättare igen!
-Glad och överlycklig över det satte jag genast igång att möta den (dagen alltså).

Med syftet att INTE oroa min familj (vilket jag har lyckats gjort ett X antal gånger tidigare) så drog jag, som vanligt, på mej min lilla "jag-är-en-helt-vanlig-tjej-som-inte-har-ett-enda-problem-MASK"...

-Ni vet, den som får en att nästan kvävas..
Snacka om att man är slut när man äntligen ska få ta av sig den!

Jag sitter nu med min mask - fortfarande på..
Vet inte riktigt om jag vågar ta av den.
Har prövat att lyfta lite men det började genast att "sippra ut" ångestskapande tankar.

Inser att jag står inför tre val:

• Använd piller - känn lugnet infinna sig och behaga mej till fullo för att ge ändå mer ångest i morgon
• Riv av masken och möt hela dagens "påsamlade" tankar - kan gå hur som hellst
• Behåll masken - förbli stel som en pinne, tom, iskall och "odödlig"

Antar att det blir alternativ 1 el 2... Då jag jobbar för att komma ur mina "destruktiva beteenden" så kommer jag att kämpa för alternativ nr 2.

Maria Byström!

Tack så enormt mycket för ditt fina stöd!

Värmer och lyfter mej stort ska du veta!

Kram, Puss

Gick inte lång tid...

Intressant att jag i mitt förra inlägg skrev om påståenden som får mej att må som en torterad kackerlacka!

Min älskling kom hem från jobbet.
Jag hade börjat med maten (vilket jag kände mej otroligt stolt över att ha tagit tag i).
Kände verkligen att jag hade tagit ett JÄTTEkliv i rätt riktning som faktiskt lagade mat i surret av alla elaka hjärnspöken!

Det dröjde inte många minuter innan det kom. Det där som bränner stora hål i den lilla självkänsla som jag iaf försöker behålla.
-"Vad vill du hitta på sedan då?"
(!!!!!!!!!!!!)
What!? Neeeeeeeej!!!!!!!!!
Jag är världens fulaste, äckligaste, tråkigaste, hopplösa, onormala tjej som går på denna gjord!
Vill inte göra någonting ju! LAGADE JU MAT! Det var en ENORM prestation från min sida!
såg han inte det?

För att dölja allt självhat så gick min lilla "försvarsdjävul" in och "backade upp" det hela genom att bli högljudd, fruktansvärt ful i mun, elak, och gaaalet oförskämd.

-Ångrar mej... Och jag har på tok för svag självkänsla kvar för att våga erkänna att jag varit jävlig och, därför, be om ursäkt...

Jag vet att ett "förlåt" troligtvis bara skulle stärka mej i slutänden. Grejen är att det inte går att klämma fram något "förlåt".
Jag vet-prövade faktiskt många gånger under tiden vi åt den mat jag lagat...

Ibland känns allt helt rätt - Jag har äntligen funnit mitt "mål"

- Detta är JAG.

Så skön känsla!

Sedan vänder det. Som på ett ögonblick - helt oförberett.

Jag känner mej felplacerad, vet inte VAD jag vill

- VEM är jag?

Paniken infinner sig i min ovisshet och det är nu jag förstår

varför antalet självmord är så stort och vanliga vid Borderlinediagnoser.

VEM ÄR JAG?!

VAD VILL JAG?!

-Orkar jag?

Jag är så trött på att inte känna mej själv just nu.

Vet fan inte vem jag är!?

...Vet bara att jag HATAR denna människa som jag tycks vara....

Ska nu dricka lite vin, tjura ock slänga ett öga på tv:n.

det är ju idag de ska fjanta runt med ett påklistrat smile på läpparna och ta en jävla massa skit från fyra överklass-snobbar som tror sig vara bäst i världen på att vara elaka!

-Japp, jag tror att ni vet vad jag ska "stirra" på...

Kram, Puss

Kan inte vara lätt att vara HAN... Men det är fan inte lätt att vara JAG heller!

Förstår verkligen att det inte är lätt att ha med såna som mej att göra när man själv inte har varit med om ngt liknande.
Jag menar, jag förstår knappt själv vad det är som gör att man kan ha så otroligt skarpa "svängningar", hur ska då någon som inte har dem förstå?

Lovade mej själv, efter mitt förra förhållande, att jag ska förbli själv ända tills jag känner mej trygg som människa.
Trygg med vetskapen att jag KAN och VET hur jag ska hantera mina svackor.

Vart inte riktigt så... Han dök ju upp. Min "E" som verkligen är kanon på alla sätt. Men han är frisk och förstår sig inte på mej...

Då jag redan från början har varit genomärlig och förklarat, så gott jag kan, för honom hur jag är, vad som kan hända med mej, vad som kan förväntas av mej (eller rättare sagt INTE kan förväntas av mej) och, viktigast, att mina svackor INTE beror på honom!
Oavsett att jag verkligen har försökt förklara allt det där flera gånger om så verkar han inte förstå...

Han förstår inte att det gör ont när han frågar/säger:

-Vad har du för planer idag?

-Vad har du gjort idag?

-Vad ska vi göra i helgen?

-Ska vi åka och hälsa på någon?

-Jag vill göra ngt med dej älskling, vad känner du för?

-Skulle behöva städa här någon dag snart...

-Skulle behöva bädda rent i sängen...

-Den här (bilen) skulle behöva rengöras..

-Idag är en sådan dag då man bara MÅSTE sitta vid sjön och grilla korv!

Detta sägs i all välmening och jag vet att han inte ens menar att JAG ska "känna" att det är JAG som bör göra det.
-Hur skulle jag kunna INTE känna så? Det är ju ändock jag som går hemma hela dagarna medans han jobbar..

Klart att jag kan städa! Tycker tom. att det kan vara lite kul ibland när jag inte är låg.
Men när jag väl är "låg" så blir det där som en stor säck med energibomber som läggs till på mina äckliga hjärnspökens buffebord!

Att han prickar in att yppa sådant exakt under dessa perioder ger dem ("hjärnspökena") bara mer näring och de mår jättebra då de blir starka och kan slita, med ändå mera kraft, i den delen av mej som faktiskt arbetar för att övervinna dem.

Jag antar att han kommer med alla dessa "förslag" just för att han ser hur låg jag är och antagligen tänker att "med lite sysselsättning så går det nog över".
De flesta "vanliga" brukar tänka så har jag märkt.

Till saken hör att det HJÄLPER INTE! Ger bara det "dåliga" mer kraft och allt tar bara längre tid.
Hur ska man då förklara detta så att det går att förstå?!

Detta gör bara att mina spöken talar om för mej att jag är:

-Lat

-Tråkig

-Meningslös

-Hopplös

-Oansvarig

Ja, inte värd ett piss alltså. Allt som man inte VILL eller SKA vara talar de om för mej att jag ÄR!

Fan vad uppiggande!

Som sagt; då kan man ju förstå, kanske, att detta snor mycket energi av min "positiva" del (som jag kallar mitt friska förnuft) som just nu jobbar häcken av sig för att tala om att jag är en ängel och fantastisk människa hur jag än är, även då jag får lite sot på mina vingar i perioder...

Idag ska jag träffa en utav mina allra bästa barndomsvänner som jag inte träffat på mycket länge!
Ska bli jättemysigt att träffa henne och även då jag inte alls mår speciellt bra nu så tänkte jag att jag skulle tala om för henne hur läget är och se vad vi kan hitta på för att jag ska "klara av att umgås". Kanske bara en kaffe? Kanske lite skidåkning?
Kändes iaf jättebra och jag såg fram emot att träffa henne.

Ända tills E ringer och frågar; "har du städat då?" -Snälla hjärtat; FRÅGA INTE SÅÅÅÅ!
Där rasade det! Behövs ju inte mycket! Fan Fan Fan!
-Nej, jag har inte städat!
Jävlar vad dålig och äcklig jag är! -Usel människa!

Klart att jag ska städa!
Ska ta fram en sopsäck och slänga allt skit som står framme i den för att sedan bränna skräpet!
En hink med vatten ska jag hälla ut över bänkar och golv för att sedan låta det självtorka medans jag skiter i att ta hit henne. Jag åker dit ist!

Ska försöka låta bli med en så pass "drastisk" städning (även då jag måste erkänna att det ligger nära till hands och vore JÄVLIGT skönt...).

En annan av mina fantastiska vänner kom med den briljanta idén att man kanske borde sätta upp en lapp med "kom i håg" på kylskåpet till pojkvännen.
En lapp med saker som de bör påminnas om när man är i svackan och inte lyckas förmedla det själv.

Så här skulle den kunna se ut:

* Fråga inte om mina dagsplaner

* Tala inte om för mej att jag är tjurig! (Jag är nämligen ledsen och arg. Detta är jag fullt medveten om själv.)

* Finns inte mycket du kan säga eller göra - Ge mej en kram när jag gråter- Det räcker lååångt!

* Fråga inte vad jag har gjort under dagen! (Jag har antagligen bara legat under täcket och skulle jag, av någon underlig anledning, lämnat min "oas" så lovar jag att jag är stolt och kommer att berätta det för dej innan du ens har hunnit tänkt tanken att fråga!)

* Även då jag, precis som varje gång, tvivlar på att ta mej ur svackan så vet vi båda innerst inne att jag hittar ut så småningom -Bara vi ger det den tiden som behövs...

* Då jag har stooooora problem med att visa kärlek under dessa perioder - KOM IHÅG: Jag bryr mej verkligen om dej!

Ah, något sådant kanske...? Får väl se om det dyker upp någon "kom-i-håg-lista" på kylskåpet... -Eller inte!... ;o)

Kram, Puss

Solsken & sjuk psykolog

Efter en mycket lång och märklig natt vaknade jag och insåg att solen äntligen har hittat hit.
-Eller den kanske var så nyfiken på att följa min ständiga brottningsmatch med mej själv att den bara var tvungen att titta fram...?

Hur som helst så gjorde den mej faktiskt lite bättre till mods.
Till och med så att jag bestämde mej för att lämna min trygga oas (sängen) i ett försök att inte vara ett "offerförsinaegnatankarsomliggerundertäcketheladagen-paket" (en stor eloge och ett grattis till dej som lyckades utläsa det där!).

Tänk vad lite solsken och ett rejält "urladdningspass" kan göra för psyket!
Nu kommer äntligen det VACKRA med att vara som jag!
jag uppskattar verkligen alla färger idag!
Till skillnad från igår så ser jag dem och de är så fantastiska!

Tittar på snön som i solskenet ser ut att vara ett stort, mjukt, luftigt duntäcke som låter, tusen-miljoner-500-massa-många, stjärnor vila.
Stjärnor, som under natten, tagit sig ner ifrån himmelen för att ta sig en välförtjänt paus ifrån sitt tindrande.

Så uppfattar jag det och det är verkligen FINT!
Skulle vilja gå ut och lägga mej mitt bland dem en stund! Kanske gör det senare! Lägger mej och pratar lite med solen. Var ju så läääängesedan vi sågs...

Nu till gårdagen/kvällen.
Har aldrig varit med om maken till panik.
Kände hur mina galna hjärnspöken höll på att driva mej till den totala bristningsgränsen.
Var så fylld av självhat att jag skakade - "kaffedarrs-skak" typ.
Insåg att det nog var bäst att gå och lägga sig och försöka få natten att "lura bort dem". -Gick mindre bra.

De malde på om allt och ingenting och talade om hur misslyckat och dåligt allt jag gör och försöker med är.
Som min psykolog försöker lära mej så gjorde jag allt jag kan för att "fånga tanken-registrera den-och släppa den i vetskap om att den inte är sann utan att jag ÄR jättebra för den jag är".
-Gick dåååligt...

Ju mer jag arbetade mot dem desto högre lät de. Tillslut skrek de åt mej!
Jag märkte själv att jag, vid några tillfällen, sa typ "nej" och "sluta".
I samma stund kände jag hur jag var på väg att springa ner och bara skrika tillbaka till dem att lämna mej i fred och hålla fan på sig!

Som tur var kunde jag hejda mej. Tänk om jag inte hade det! Min pojkvän hade nog blivit rädd och kört mej raka vägen till dårhuset...
Han har nog aldrig varit med om att det blivit sådär förut. -Inte jag heller...

Fan oxå! Det har gått ganska bra för mej ett tag nu. Jag har blivit fasen så mycket bättre nu än jag var förut.
Vill inte att folk (min familj allra helst) ska veta att jag fortfarande har dessa "djup". De blir så hemskt oroliga vilket bara leder till att jag mår ännu sämre.
-Nej, detta är mitt och jag vill arbeta med det ifred...

Iofs har jag ju min kära psykolog som jag, faktiskt, berättar allt för.
dessvärre så var jag sjuk sist när vi skulle ses, sedan åkte hon på semester, och nu, nästan fyra veckor sedan sista mötet, hade jag äntligen tid hos henne! -Imorgon kl 9:00.
Guess what?!
-De ringde nyss och meddelade att hon är SJUK och kommer att höra av sig till mej om en ny tid!

Nog för att det har gått ganska bra att inte träffat henne på så länge men nu börjar det verkligen märkas och kännas...

Tur för mej att jag börjat med denna blog! Är ju jätteskönt att få skriva av mej här!

STORT TACK till Er som läser och skickar fina kommentarer!
Det värmer!

Nu vart det massa mycket text. Puh!

Återkommer. Ska nog gå ut och ta ett snack med solen. Ska be den komma tillbaka i morgon oxå!

KRAM, PUSS

Dimmigt..

Just nu lever jag i ständig "dimma".
Det jag gör, tänker och ser är hela tiden bakom den tjocka "dimman". Det är lixom grått.
Jag kan inte heller känna något för det jag gör, tänker och ser. Det lixom bara "blir gjort/tänkt/sett"..

Man kan säga att det "flyter på" vilket egentligen låter kanon, men det är det INTE! (hjälp vad jag använder mej av "" mycket...)

Så jävla tråkigt och LÄSKIGT!
Eftersom allt som sker runt mej sker i "dimman" så minns jag inte heller helt och fullt vad jag gjort, tänkt, sett och sagt!
-Det är inte så trevligt..

Jag vet att jag har borderline och jag vet oxå att det är "den" som driver med mej.. är bara det att jag blir lika förskräckt varje gång det blir så här!
Inte så konstigt kanske eftersom mina "svackor" ofta är väldigt lika varandra men ändå så otroligt OLIKA, på SAMMA GÅNG!
Inte konstigt att man blir fundrsam...

Puh, jag skakar av den inre stressen just nu... ska gå och lägga mej en stund tror jag.

Kram, Puss

När kommer det "vackra" då?...

Hmmm... jag skulle ju med denna blogg visa det "vackra med att vara lite annorlunda"...
Känner att det kanske inte kommer fram så väldans bra...

Kan iofs bero på att jag inte har så mycket possitiva tankar just nu..
Är ganske trött och less på denna vinter.

Snacka om att det är mycket mörker som har övertaget i mitt "tänkande" just nu.
-ekonomi
-boende
-arbete
-"sociala förmågor" (blir bara sämre och sämre där nu allt eftersom jag gräver ned mej)
-kroppen (FF = Förfärligt Fet)

ALLT som händer och allt som folk säger och gör runt mej vrider/tolkar jag till min nackdel.
Alltså, mina "hjärnspöken" talar om för mej att jag är urkass och att hela jävla världen tycker det.

Mitt förnuft säger att så är ABSOLUT INTE fallet!
-Det pågår där av en ständig konflikt inom mej som varken den "mörka" eller den "ljusa" sidan tänker släppa taget om.
Min hjärna tycker tydligen att det är SKITKUL att kämpa för att, inombords, slita mej i stycken.

FAN SÅ ONT DET GÖR när det slits och dras så förskräckligt! Försöker verkligen stå emot detta "slagsmål", vilket vissa gånger går ganska bra men dessvärre, för det mesta, misslyckas..

Ja JA, nu ger jag mej för den här gången.

Kram, Puss

Rockig Lördag - Seg söndag

Spelade med mitt underbara band igår (Lördag).
Var skitkul!
Mycket folk som dansade och höll i gång hela tiden!

Det är verkligen, för mej, en lycka och himla tur att jag har det bandet.
Vi är ett coverband som kör simpel/enkel "rock/blues", vilket ger mej chansen att ösa ur mej en hög med "instängda" känslor av alla dess slag..
-HELT FANTASTISKT skönt för den "känslokanon" som jag är.
Jag får lixom ladda ur för att "starta om" igen och fylla på med possitiv energi och orka vidare med mina tankar och känslosvängar. :o)

Idag, söndag, har varit en "äckelseg" dag (Eller det har väl typ de senaste fjorton dagarna varit om jag tänker efter..).
Nästan så att jag funderar på om jag är sjuk, fysiskt.
Brukar nämligen tro det när jag har varit "nere utan anledning" I mer än två dagar...

Gått upp i vikt har jag oxå gjort. 5 kg bara nu på ca en månad.
-ILLA ILLA ILLA!

Imorgon är det måndag så då ska jag fan göra en rejäl skärpning!

Detta youtubeklipp passar för dagen.

Linda Pritchard

http://www.youtube.com/watch?v=NBXtq4GRYgQ


Kram, Puss, Sov Sött!

Fredagkväll...

Fuller...?
-ja, jag har druckit.
eftersom det inte är speciellt ofta som det händer så räcker det med ca fyra cider för att jag ska bli "yr"...
På ett sätt är ju det helt OK..
jävligt patetiskt bara, att jag är som jag är..

Eftersom jag ser ned på mej själv och mer eller mindre alltid ser mig själv som världens största looooser så försöker min kropp (eller vem/vad det nu är) kompensera upp det så fort den/det slappnar av lite (med hjälp av alkohol eller "medicin")..

vad händer då?
försöker lista några saker:

* Säger på tok för mycket
* Kan bli ruggigt arg/aggressiv
* Svartsjukan letar sig in i varenda vrå och driver mej till vansinne.
* Gör "impulsiva" saker (som jag ångrar innan jag ens har gjort dem).

Jag har, igenom min terapi, fått en del redskap och lärt mej hur jag ska tänka och göra i vissa situationer för att slippa "ställa till det", "sabotera", "förstöra för mej själv" och "förstärka min negativa känsla".
Tycker själv att jag har blivit väldigt bra på detta. Iaf om man jämför hur det var innan min terapi...

Dessvärre tappar jag alla dessa "redskap" när jag har druckit och/eller när jag är "för nere"...

Litar inte på mej själv... Vem kan då göra det?...

Vid närmare eftertanke....: VILL jag lita på mej själv? VILL jag hitta kontrollen (tror inte att jag kan)?
Gillar ju att vara så här impulsiv på ett sätt... måste erkänna att jag "attraheras" av den okontrollerbara impulsiviteten ibland...

Att den vackra, perfekta, fina lilla flickan är så "bräcklig", "trasig" och osäker inombords...
-Det kan ingen förstå...

NÅGOT ATT ALLTID HA MED SIG I TANKEN:
"Vi ler alla på samma språk" ...

Kram, Puss

En alternativ variant av terapi?...

Hur länge har inte jag hört talas om alla dessa "bloggar" och "bloggare" nu?

Nästan alla som jag känner har (eller i alla fall följer någons "jätteintressanta") blogg.

Tanken har slagit mej många gånger att det kanske vore någonting för mej oxå, men eftersom jag är så otroligt okunnig vad gäller allt som har med datorer att göra så har jag inte gjort någon större ansträngning till att förverkliga den tanken.

Jag menar, vem skulle vilja läsa? Vad skulle jag skriva?

Igår slog det mej: klart att jag ska ha en blogg!

Med alla dsssa tankar och funderingar som spökar i mitt huvud och, stundvis, nästan gör mej gaaalen så borde ju detta vara ett kanonalternativ som komplement för den terapi som jag går i en timme varannan vecka (som att det skulle vara ngt att hänga i julgranen...?)!

Vem ska då läsa?

-Den som vill så klart!

Detta gör jag mest för min egen skull men vill någon läsa mina ömsom kolsvarta och ömsom kritvita tankar så varsågod!

För ca två år sedan fick jag diagnoserna Borderline och ADHD.
Jag är därför sjukskriven 100% och står nu i kö för att få börja på FINSAM vilket jag, just nu, ser fram emot faktiskt.

Detta innebär att jag är hemma hela dagarna och faktiskt har tiden för en blogg.

Jag fick för mej att detta kanske kommer att bli ett fantastiskt "ventilationssätt" för mej då jag ibland håller på att bli tokig av tristess och ideér samtidigt som jag andra dagar kan vara "nära döden" och knappt orkar kliva ur sängen p.g.a alla svarta tankar och känslor som anstränger sig till tusen för att driva mej till vansinne...

Jag ska verkligen försöka att vara en flitig bloggare.

Kramar så länge!