Jag springer på Glas - Det är nära till Ras

Först vill jag tacka för kommentarerna jag fann här på bloggen! -TACK!
Har, som sagt, lagt denna på "hyllan" lite nu och börjat blogga i en "öppen" blogg.
Bestämde mej för att jag skulle vara öppen, ärlig och skriva precis det jag tycker, tänker och gör.

Till min stora förvåning så är det PRECIS vad jag INTE gör!
Jag skriver inte om det allra tyngsta och det djupaste mörkren som jag faller ned i då och då.

Just nu tex.
Ingick precis i ett slagsmål med mitt inre jag.
Började med att jag kände mej FÖRBANNAT ENSAM!
Då upplyste mina "hjärnspöken" mej om att jag ville vara ensam!
-JAAAAA, det vill jag ju, men samtidigt inte!
Vill inte känna mej bortglömd av min familj iaf! . . .

Tog en "medicin" för att lugna den ångesten som började växa inom mej.
Det var då det hände: jag blir så jävla ledsen, arg och besviken på händelser som för längesedan har passerat mej!
Fy fan!
Jag måste ju jobba med detta, men jag har tydligen dragit ett streck över allt - blickat framåt och siktat på ett LIV!

Snacka om urkass idé!
Hur ska jag kunna bli bättre när jag stoppar ner min sorg och min besvikelse till det undermedvetna för att tro att jag skall kunna "börja om" på ett "vanligt" liv?!
Ibland - idag t.ex - kommer det undermedvetna ikapp mej och jag faller rakt ner i egensinnets helveteseldar!

Inte alls trevligt.
Och detta skriver jag INTE på den "öppna" bloggen.
Vill inte såra min familj! Jag VET ju att de aldrig har skadat mej med vilja. Det har bara blivit lite "fel" ibland.

Nu sitter jag verkligen inte här och påstår att jag är perfekt/ofelbar och att jag borde omges av guld och gröna skogar - nej, verkligen INTE!

Just i detta nu känner jag mej:
Äcklig
Oduglig (på vad? - På ALLT!)
Otacksam
Misslyckad

Jävligt hungrig är jag också.
Har gått upp ca 250kg för att jag äter precis hela jävla tiden!
Just nu är jag ledsen för att jag inte kan äta.
Har huvudvärk som inte är av denna värld - så att laga någon typ av mat (som inte ens finns, utan isf måste inhandlas först och främst) nu känns jävligt låååångt borta.
Borde antagligen vara GLAD över detta då min fetingkropp verkligen borde vara utan näring i minst 6 månader. . .

Fy fan vad dåligt jag mår nu alltså.
Tack för mej så länge.

Kram , Puss

Aldrig oönskad,
Bara bortglömd . . .

FUCK U TELEFONJÄVEL!

haaaaaaaaaaaaataaaaaaaaaaaaaaaar telefonsamtal!

That´s it!

"Hemlig" blogg...

Jag har gjort en ny blogg.
En blogg där jag inte är anonym utan precis den jag är..
Har dock en del "spärrar" och saker som jag Inte tänker skriva där...
Det allra privataste...
Det allra ärligaste om hur jag känner inför mej själv och andra...
Därför blir denna kvar. Men det kan bli mindre skriv här då jag inte orkar skriva i två hela tiden...

Nu har jag iaf en sak som jag MÅSTE få skriva av mej..
Jag är nämligen helt värdelös som människa!
Det är sant!
Inget jävla fjollsnack som jag vill få en massa "tyckasyndom" respons på.

Nej, jag sitter nu och, åter igen, funderar på om mitt liv är ett enormt jättestort skämt
eller om jag ska behöva gå om kring och ha det såhär alltid...?

Jag duger ju inte. Inte som någonting!

För att verkligen bevisa så skriver jag här.
Jag kan inte:

* Ha en pojkvän (vill inte umgås med honom eller hans vänner under vissa perioder, vill knappt veta av honom, orkar inte, bryr mej inte. för tungt)
* Ha ett jobb (misslyckad 22 åring som går hemma och är psykisttotalstörd)
* Vara en god vän (har så många fantastiska vänner som jag verkligen ÄLSKAR och bryr mej om men helt enkelt inte orkar ta mej i kragen och hitta på ngt med)
* Ställa upp för min familj

Är inte detta ganska stora och viktiga punkter i livet? För mej är det det...

Vad fan är det då för helvetisk MENING?
"MENINGEN med livet" som alla djävlar pratar om!
Är min "mening" att springa runt och vara ett enda stort fiasko?
Ska jag kanske roa Gud?
Han kanske faktiskt sitter där uppe och underhålls av mitt ständiga misslyckande...

Fy fan vad elakt!
Jag skulle isf vilja Be om att få hoppa av den rollen nu isf.
För jag är trött. Slut. trasig. Kan inte bjuda på detta mer. Det är för jävla tungt att vara jag.
Kan jag, snälla, få bli normal nu istället?
Normal med normala tankar, normalt jobb, normalt förhållande, normalt LIV?!
Jag vore sååååå tacksam om jag kunde få känna mej fungerande snart...
TACK på förhand!

Kram , Puss

Frontfigur med ångest!

Har redan hunnit med ett hysteriskt gråtanfall, ett rejält slagsmål med mej själv och mina helvetiska hjärnspöken.

Vi ska spela ikväll och det känns jättejobbigt.
Jag är alldelens för instabil i psyket och har på tok för dålig självkänsla för att fixa det just nu...

En sak om jag spelade trummor. Fick SITTA i bakgrunden och hålla takten.
Det har varit ok.
Men NEJ, jag SJUNGER ju och är där av oxå FRONTFIGUREN!
Jag ska inte bara sjunga, i mellan låtarna gäller det att vara lite ROLIG oxå.
Har glömt bort hur man är rolig... Har föresten aldrig vetat det men av någon underlig anledning så roar jag folk med att bara vara mej själv på scen.
Då jag trivs så förbannat bra och tycker att det är så skitkul så brukar det komma av sig självt.

Denna gång känns det dock annorlunda och det skrämmer mej ganska mycket...

Jag har blivit tjock oxå... Oj, det var lindrigt sagt.. FET SOM EN GRIS är att vara mer exakt.
Från att i julas väga runt 70-71 kg väger jag idag 81,6 (!!!!) kg.

Det gör inte heller att rampljuset lockar med sitt strålande och skrämmande sken...
Oj då, nu lipar jag igen.
Blev inte bättre av att TELEFONEN precis ringde!
En släkting (faster närmare bestämt). VARFÖR RINGA??? Jag HATAR telefonsamtal, varför inte acceptera det någon gång?!
Speciellt de som VET hur jag är. Kan det vara så svårt att plita ner ett sms om det är så livsviktigt att säga mej något?...

Vilken dag! Jag längtar tills i morgon när den är över.. Fan vad jag längtar...

Undrar om jag ska hoppa i duschen nu eller om jag ska ta köttkniven och skära bort lite av allt jävla äckel som har bosatt sig på min kropp...

Återstår att se. Beror på hur ont det gör när jag börjar. Är ju en jävla fjolla som inte tål smärta i någon grad...

Kram, Puss

Egensinnet - min bästa vän...?

Japp, kan inte påstå att jag inte myser när jag väl tillåter mej själv att vara lite "egensinnig"...

"Egensinnig" = Tycker synd om mej själv och målar upp mej själv som världens största offer och martyr.

När jag går in i mit egensinne är jag berättigad att vara hur sur, otrevlig, lat och självdestruktiv som hellst.

Det har jag varit nu.
Blev bestämt att vi skulle spela i morgon och då jag inte vet hur jag ska palla det så ansåg jag att jag hade RÄTT att stilla min påkrypande ångest med ett piller. Tog iofs bara en halv.
Var så längesedan jag "pillrade" så det räckte för att stilla min inre hysteriska oro..

Nu känner jag mej ganska lugn och sansad. Helt ok alltså.

Det är fan inget synd om mej.

Men fan vad det är skönt att bara släppa på den psykiska "träningen" och bara sörja sig själv som människa.
Det är ju fan så mycket lättare att må dåligt än att må bra.

Att må bra innebär ett evigt kämpande mot ångesten och vetskapen om att allt bara är ett spel som man måste lära sig att spela. i alla fall jag, för jag mår inte bra.
Mår alltid dåligt i grund och botten och när jag väl får göra det kan jag ju bara vara mej själv och behöver inte spela någon annan. Det är faktiskt lite skönt ibland...

Träffade min sköterska idag.
Hon är fantastisk.
Talade om för mej att jag MÅSTE försöka hitta min egen "gråskala" och inte bara vara "svart eller vit".

Jag försökte få henne att förstå att när gud skapade mej så glömde han att ge mej någon "gråskala".
Jag har letat men den finns helt enkelt inte där...

Jag är iofs jävligt glad över mina "vita" stunder.
De är ju helt fantastiska och det är nog få förunnat att kunna känna sig så fantastiskt lycklig som jag gör när det väl är vitt.
De "svarta" är ju dock inte riktigt lika kul då de oftast är dem som ligger på mej och nöter.
Enda gångerna de är ok är ju dessa, då jag slutar träna av ren utmattning och bara låter dem komma. Bara låter dem ta hela mej, slå på mej så jag inte kan röra mej. River, biter, sliter, drar och spottar på mej.
Dessa gånger blir det för mycket och jag låter pillren hjälpa mej fram till denna fantastiska, fridfulla sinnesstämning...

Ja, bra eller dåligt... Kan svaret där men orkar inte bry mej mer just nu.

Kram, Puss

GENERÖS? - Fan heller!

Paniiiiiiiiiiiiiiik!!!!!!!

Vi ska spela på lördag och jag känner verkligen att jag inte orkar det!
Orkar ingenting nu!
Klart att jag VILL men inte NU!

Jag tappar snart "greppet". Har nästan glömt hur man gör när man andas.
Koncentration!
In med luft - Ut med luft.
Samtidigt som tårarna sprutar och halsen och näsan fylls av snusk?!
Svårt att hålla reda på allt och få det att fungera.
Bäst vore om jag slutade fokusera på andingen och bara lät den hysteriska gråten dränka mej.

Hur gör man när folk inte lyssnar, förstår eller accepterar?
När alla bara räknar med och förväntar sig att man ska "bita ihop" och "ställa upp"?

När inte ens min egen familj tycks vilja mitt bästa utan tycker att jag ska "ställa upp"?...

Jag har faktiskt inte suttit och petat näsan... - Jag har precis gjort en ABORT!
Har jag inte, av den anledningen, RÄTT att bli förstådd?

Konstigt att jag funderar på mitt eget livs värde?
Kalla mej EGO, men ska livet vara till för alla andra utom mej själv då tänker jag fan inte fortsätta.
Så jävla GENERÖS är jag INTE. Det kan jag bestämt upplysa om.

Kram, Puss

Gravid

Nu var det riktigt längesedan jag skrev något i denna blogg...
Vet knappt om jag kommer ihåg hur man gör när man skriver....

Jag har i alla fall haft en riktig pissperiod.
*Mått illa
*Gömt mej för de flesta och det mesta
*Varit arg
*Ledsen
*Trött

När jag en morgon spydde helt hysteriskt i bilen för att senare samma dag trycka i mej hamburgare och pommes så insåg jag att ett grav.test inte gick att undvika...

Dagen efter gjorde jag det. Pissade på en liten vit sticka och insåg att det genast blev ett "streck" i gravidrutan...

Ringde i ren panik till gyn- fick en tid ca 1 vecka senare.
Då jag äter concerta fanns ingen tanke på att fortsätta graviditeten. Concertan är väldigt skadlig för fostret.

Jag har inte varit speciellt sexuellt aktiv den senaste tiden eftersom jag mår som ett lass skit och INTE känner mej intresserad av sådant över huvud taget.

Kunde därför, med bestämdhet, informera dem på GYN att jag hade varit gravid i EXAKT 4Veckor och 4Dagar...

Efter ultraljudet talade läkaren om att jag HADE FEL... 11 veckor hade jag gått....(!!!!!)

I måndags gjorde jag aborten. var då inne i 13:e veckan...

Måste erkänna att det känns lite tufft... Man är inte stor i världen när man går igenom sådana saker direkt.

Jobbigt bara att folk inte riktigt kan förstå vad man gått igenom utan genast börjar förvänta sig saker och "uppoffringar" av mej.
Vet inte om jag orkar ännu,
vet inte om jag VILL ännu....

Snälla, kan jag inte bara få vila lite?...


Ska börja på "Grön Rehab" nästa vecka. Väntar fortfarande på Finsam men det verkar ju ta en helvetes tid så jag hoppar med i en liten skogsgrupp så länge så jag får komma "igång" lite.
Har gått ner mej totalt!
Är svinrädd för mänskligheten, hatar mitt eget jag och har till och med börjat fundera på att lämna in och dra från jordelivet.
Nej, ngt måste jag försöka göra så detta blir nog ett bra steg.

Kram, Puss

Gravid

Nu var det riktigt längesedan jag skrev något i denna blogg...
Vet knappt om jag kommer ihåg hur man gör när man skriver....

Jag har i alla fall haft en riktig pissperiod.
*Mått illa
*Gömt mej för de flesta och det mesta
*Varit arg
*Ledsen
*Trött

När jag en morgon spydde helt hysteriskt i bilen för att senare samma dag trycka i mej hamburgare och pommes så insåg jag att ett grav.test inte gick att undvika...

Dagen efter gjorde jag det. Pissade på en liten vit sticka och insåg att det genast blev ett "streck" i gravidrutan...

Ringde i ren panik till gyn- fick en tid ca 1 vecka senare.
Då jag äter concerta fanns ingen tanke på att fortsätta graviditeten. Concertan är väldigt skadlig för fostret.

Jag har inte varit speciellt sexuellt aktiv den senaste tiden eftersom jag mår som ett lass skit och INTE känner mej intresserad av sådant över huvud taget.

Kunde därför, med bestämdhet, informera dem på GYN att jag hade varit gravid i EXAKT 4Veckor och 4Dagar...

Efter ultraljudet talade läkaren om att jag HADE FEL... 11 veckor hade jag gått....(!!!!!)

I måndags gjorde jag aborten. var då inne i 13:e veckan...

Måste erkänna att det känns lite tufft... Man är inte stor i världen när man går igenom sådana saker direkt.

Jobbigt bara att folk inte riktigt kan förstå vad man gått igenom utan genast börjar förvänta sig saker och "uppoffringar" av mej.
Vet inte om jag orkar ännu,
vet inte om jag VILL ännu....

Snälla, kan jag inte bara få vila lite?...


Ska börja på "Grön Rehab" nästa vecka. Väntar fortfarande på Finsam men det verkar ju ta en helvetes tid så jag hoppar med i en liten skogsgrupp så länge så jag får komma "igång" lite.
Har gått ner mej totalt!
Är svinrädd för mänskligheten, hatar mitt eget jag och har till och med börjat fundera på att lämna in och dra från jordelivet.
Nej, ngt måste jag försöka göra så detta blir nog ett bra steg.

Kram, Puss

Livet, ÖDET = skidspår....?

Jag vill att snön ska smälta!
-Snälla snö! Smält!

Ok. Nu tänkte jag skriva vad jag tänker på.
Märkte att det är helt tomt!
Tänker inte på något!......... Eller?

Vid närmare eftertanke inser jag att det är så fruktansvärt mycket tankar som snurrar och far runt i mitt huvud.
Därför jag inte fattar att jag tänker!
Hinner liksom inte fånga någon tanke... Går för fort...

Håll i hatten! Ska försöka skriva ner en del av "snurret":
Sjunga på bröllop, öva i morgon, sjunga på söndag, hämta syster, städa, mamma och pappa hämtas vi flyget, borde hälsa på farmor, borde höra av mej till "L", grav.test, cellprov, mat, övervikt, jobb, pengar, lägenheten, bilen, jag är för elak, psykologen, jag är otrevlig, duscha!, jag är pinsam, jävligt kass, jag är en dåååålig människa, ödet, döden, jobb, ekonomi, livsuppgift, barn, pojkvän, vad vill jag?! HERRE GUD! så börjar allt om IGEN!

Konstigt att man är slut?! Allt det rullar ständigt på i mitt huvud SAMTIDIGT!

Men jag hörde en diskussion på tv här om dagen.
Handlade om ÖDET.
En som ABSOLUT trodde på ödet och en som absolut INTE trodde på ödet...
Den ödestroende menade att alla har en förutbestämd väg att gå från början till slut.
Den ickeödestroende menade att så kan INTE fallet vara!
Han menade att isf är ju Gud HELVETISKT orättvis!

HELT RÄTT!
Självklart är det ju så!
Tänk om vi alla, innan vi dyker upp på jorden, får som en biljett där hela vårat liv redan är planerat. Då kan ju sånna som jag bara sluta kämpa på direkten- lösa in biljetten och avlägsna oss på stört.
Vad skulle det då finnas för mening med att kämpa för livet och HOPPET?
Kämpa för att livet NÅGON GÅNG tänker vända och bli värt att levas?!

Nej, jag tror INTE på ödet.

Eftersom jag ser en del på tv så har jag en annan tankenöt att knäcka:
Det var ett program på ettan där en läkare i 60(?) års åldern satt och pratade om sin bok som han hade skrivit.

Han menade att dagens "ungdomar" (40-50-talisternas barn), som mår så dåligt, mår som dom gör bara för att de blivit så otroligt CURLADE av sina föräldrar!
Ja, de har ju fått "banan" sopad under hela uppväxten och i och med att livet, för alla, är upp och ned så bryter vi nu ihop när vi är vuxna och stöter på motgångar!
Så var det!
Han brukade likna livet med ett SKIDSPÅR:
Det går uppåt och nedåt och ibland kan det vara jävligt "BAKHALT"!
När det går nedåt eller är "bakhalt" så måste vi komma ihåg att efter ett tag så kommer "nedförsluten" igen. "Det är ingen idé att bryta ihop bara för att det går lite tungt under en liten tid....."
-WHAT?!?!
Då undrar jag:
NÄR MAN HAR HAFT DET "BAKHALT" I FLERA JÄVLA ÅR DÅ?
SÅ LÄNGE MAN KAN MINNAS FAKTISKT?!
Ska man komma ihåg "medluten" då?
Men hooo hooo?! när man knappt vet vad ett "medlut" är då?!

Jag kan säga såhär:
Pratar jag för MIN del så har jag inte blivit "curlad".
Jag tycker iaf inte det.
Kanske finns små snillen där ute som tycker att man blir curlad när man har haft en känsla, ända sedan barnsben, att SJÄLV vara förälder åt sina FÖRÄLDRAR!
När man känner att man troligtvis inte kommer orka skaffa egna ungar bara för att man tagit så stort ansvar under hela livet, för sin familj..
Kanske är fel. Kanske visst har blivit curlad.
Ah, säkert! Fy fan vad lat, kass och bortskämda vi är alla med dåligtmående!
Skäms på oss!

Jag blir ganska illa berörd av gamla gubbar och kärringar som sitter och tror sig veta hur det är att vara "mitt i livet" under denna tid.
Det är fan skillnad på NU och DÅ.
Herregud, nu går allt så förbannat mycket snabbare, det förväntas så helvetiskt mycket mer av människan idag.
Min mormor har berättat för mej att när HON var i min ålder så kunde man, i princip, bara kliva in på en arbetsplats och fråga om de behöver anställa fler folk.
Så enkelt kunde man få jobb då.

Nu mera så kan vi knappt ens få ett städjobb (jag vill inte antyda att det skulle vara något sämre jobb än något annat, för det tycker jag VERKLIGEN INTE) utan att visa upp ett hyfsat CV.
HerreGud! Har man inte varit någon större talang i skolan så ligger man ganska pyrt till vad det än gäller.

Ett ex:
Min mammas kompis jobbar som frisörlärare.
Hon säger att det kommer jättesmarta människor till henne och ska utbilda sig till frisörer (frisörlinjen kräver Höga poäng) men de "smarta" individerna har ABSOLUT "ingenting i fingrarna".
Precis så säger hon.
Frisöryrket är ju ett hantverksarbete.
Många har en "medfödd" gåva att ha känsla för hår osv (finns ingen som föds färdig frissa men man kan ju uppenbarligen ha mer eller mindre känsla), tyvärr så kommer inte dessa begåvningar in på frisörlinjerna längre..

Fan vad det är LÄTT NU för Tiden! NOT NOT NOT!!!!

Kram, Puss

"HjärnBullar"

Jag är så jävlarns trött!
Har ett huvud som känns som en jävla degklump.

Japp, tungt, klumpigt och bara rent smörjigt.

tror att jag kanske ska klyva den i några delar och baka bullar på den ist.
Kanske gör mer nytta som "hjärnbullar"..... -Why not?!

Jag var iaf SKITDUKTIG och gick på möte igår.
Var dock väldigt jobbigt.
satt under hela dagen och funderade på om jag hade drabbats av akut urinvägs infektion eller panikdiarre...

Bestämde mej för att agera vuxen och ansvarsfull, -tog mej i kragen och gick på möte.

Kl sex åkte jag. TIO var jag hemma!!!!

Kan inte fatta att folk tror att man är så jävla intresserad av deras liv och det DE var med om en (,två, tre och hundra gånger) gång.

Jag var där för mötet och inte för en massa pissiga jävla sidospår som folk gärna svävar ut på som om man inte hade några som helst problem med att sitta still eller vara i en "låst situation" för länge...

Antar att det var min ADHD som gjorde sig påmind där efter ett tag...


Idag har jag tagit upp ett helt kräftpaket! ÄLSKAR kräftor!
Ska sitta HELT själv och äta dem, ALLA, alldelens själv!
LÄÄÄÄÄÄNGTAR!!!!!

Kram, Puss

Bad day

Jag är faktiskt en fruktansvärt värdelös individ.
Fy fan vad PATETISKT tänker säkert många när man säger så.
-Med all rätt!
Det ÄR patetiskt.

Men jag kan samtidigt inte rå för att det är PRECIS så det känns...

Nu vet jag varför jag åt antideppressiva mediciner förut...
Detta är nog inte min borderline... Detta är entrén till deppritionens lilla trånga hall.


Jag kände/känner, vad jag inte känt på VÄLDIGT länge, den här känslan av att vara totalt fullproppad av mörker.
Svart, svart, svart och åter svart.


Oviktig.
Funderade på varför jag ska leva.
Varför varför varför?

Jag känner inte att någonting är kul... INGENTING!
Jag får sånguppdrag. Dessa brukar jag ju gilla och de kryddar verkligen mitt liv och mitt självförtroende lite då jag för det mesta är less, trött och fylld av självhat..

Nu funderar jag mest på HUR FAN jag ska klara av dem.. Vill inte. Orkar inte. Kan nog inte heller. För dålig- det är precis vad jag är...

Jag lever för min omgivning.
Vill inte att familjen ska behöva lida mer över mej än de redan har gjort.
Fick dock tillbaka tankarna idag om att:
De lider givetvis mer nu när jag lever än de skulle göra om jag bara flaxade iväg...

Blev rädd för mej själv...
Så är det nog inte...
Eller?...

lillasyster sa i och för sig till mej idag att hon tycker att jag är "konstig" nu.
"snäsig", "seg", "borta" och otrevlig...
Ja, HON skulle säkert må bättre om jag försvann.
Tänker INTE tala om hur himla dåligt jag mår nu igen. Tänker INTE lägga det i hennes tankar.
Men idag, innan jag skjutsade henne till tåget, så kände jag att mina tårar fyllde ögonen och jag höll på att balla ur!
Hon fick INTE INTE se mej gråta!
ALDRIG!
Gick upp för att "gå på toan" för andra gången under 2 min... Tittade i spegeln och talade om för mej själv att skulle hon se mej gråta så förstör jag hela min familjs liv!

Lyckades hålla tårarna i schack och körde henne till tågstationen.
Väl ensam och på vägen hem brast det. Jag trodde nästan att jag skulle dränka mej själv där ett tag.
Det var då jag funderarde. Funderade på livet...

jag är inte rädd för att dö. Det var jag inte förut heller.
Sedan kom den tiden då jag blev det.
Rädd för döden. Insåg att jag skulle missa så otroligt mycket och att jag förstör för människor om jag gör mej av med livet innan det är "dags" på riktigt.

Glömde allt det... Ville bara "omkomma" i en trafikolycka eller något.. Det hade varit passande..
Jag var inte rädd..

Fan!
"E" tycker att jag är TRÅKIG nu för att jag inte vill umgås..
Han oxå.
Han tycker att det är "tråkigt att vara hemma själv",
"Jobbigt att 'sakna' ", mm.
Det ligger på mej. Jag själv anser att jag har så helvetiskt fullt upp med mitt så kallade liv just nu att jag inte kan ta ansvar och roa andra.
Orkar verkligen verkligen inte.
Alla tycker tydligen att jag är "tråkig", "sur", "seg" och "otrevlig" nu.
JAG HÅLLER MED!
Jag är ALLT som INTE är bra!

Fan vad less jag är.
Trött på huvudverken oxå som håller på att spränga huvudet på mej inifrån (vilket egentligen är helt ok), huvudverken somuppkommit efter alla patetiska och hysteriska tårar..

Nej, fy fan vilken patetisk människa jag är!
Hopplös. Verkligen.

Låt mej vara IFRED i min lilla patetiska bubbla ett tag nu tack.
Här är ändock inget kul.
bara mörker. svart.

Kram, Puss

Ny UPPFINNING!

Jag ska uppfinna en ny telefon!

En telefon som man BARA kan skicka och ta emot sms med!
INTE ringa eller bli uppringd på!

Jag HATAR nämligen telefonsamtal!

RING INTE MEJ!
Varför är det så helvetes svårt att förstå?!
Jag har förklarat för Gud och alla människor att jag HATAR att prata i telefonen "skicka gärna sms i stället om du vill mej något".
Vad är det med den meningen som inte går att fröstå?!?!?!

Vuxna jävla människor!

Acceptera vad man säger!
Ring till någon annan om det ska vara så jävla nödvändigt att RINGA hela tiden!

Jag svarar INTE och kommer nog ALDRIG att göra det heller!

("J", Du vet vad jag tycker om telefonsamtal, vi har ju pratat om det där och vi brukar kunna "pröva" ibland att ringa varandra. HELT OK! Vi vet båda vad som gäller om andra änden inte svarar! Du är ett undantag för detta inlägg! TA INTE ÅT DEJ!)

Tack.

Kram, Puss

WHAT?!

Strålande väder!
Det har det varit ganska många dagar nu...

Gillar verkligen när snön rasar av taken och vägytan tittar fram lite här och där...

Det skapar iofs en del svårigheter för mej då jag får några typ av "tvångstankar" att jag bara tänker gå på de "osnöiga" ytorna...
-Gillar när det "knastrar" under skona... Det låter "vår".

Måste dock se rätt gaaalet ut då det fortfarande är väldit få och små ytor som tittar fram...
Detta innebär ju att jag måste typ hoppa och sicksacka mej fram...

hmmm... ja ja, jag är ju inte helt "normal" än då så... (vad man nu ska se som "normalt")

Jag gillar i vilket fall som helst att bara gå på de bitarna som inte bär på snö!

Har iaf varit hos psykologen idag...
Det var ett givande samtal.
Berättade om Cellprovet vilket hon tyckte att jag skulle försöka att känna mej lugn inför.
Hon menade att de kommer att kunna bota mej nu eftersom jag har hittat det "så tidigt", OM det nu ens FINNS någonting att få bort... (Ska ju dit och kolla igen. Kan hända att kroppen ordnat det redan då...)

Hon tyckte oxå att jag skulle göra ett grav.test....
Mår ju jävlig dåligt varenda dag nu för tiden... Mår liksom illa på förmiddagarna och ligger jag på mage i sängen så har brösten en förmåga att "ömma" en del...

hmmm... Är väl lika bra att göra ett då... Tar emot dock... Inbillar mej antagligen bara...
Vore ju FAN så illa om jag skulle vara gravid mitt i allt elände!
Vill ju känna att jag kan ta hand om mej själv och, inte minst, LITA på mej själv innan jag sätter någon ny stackars typ till världen...

Vore heller inte bra just NU då jag varken vet ut eller in med vad jag vill... eller INTE vill...
..med någonting...

Nej.
Piss och Skit och Prutt
Bäst vore att supa sig bankrutt! (Är iofs redan "bankrutt" så det sket sig oxå...)

Kram, Puss

Cellprov - SVAR

Jaaa....
Jag var ju, för ca en månad sedan, och gjorde ett sådant "cellprov".
Ni vet, när en gynekolog gräver sig in i det allra privataste gömstället man har för att leta efter något typ av "virus" som kan utvecklas till cancer om man har en jävla otur. *pusth*

Hur som helst så har jag sedan dess gått och väntat i, vad som känns som EVIGHETER, på att de skulle skicka provsvaren till mej.
Jag måste erkänna att den väntan var jävligt låååång...

Det skulle ta ca 3 veckor innan svaret kom.

Det gick 3 veckor.... Det gick 4 veckor.... Det gick till och med 5 (!!!!) veckor.

Nu har jag i alla fall fått provsvaren!
Delar med mej:
"Vi har fått svar på det gynekologiska cellprov som togs vid ditt besök på barnmorskemottagningen.
Det visade lätta cellförändringar varför provet ska tas om.

Har du några frågor eller funderingar får du ringa mig på min telefontid måndag till fredag kl 8-9.
Telefonnummer ****-****** ".

Vid frågor och funderingar?!
-Vid PANIK då?!?!

Nu vet jag ju själv att det stod "LÄTTA" förändringar.
Men ändå!!!!

Alltså, så jävla helvetiskt dåligt som jag mår och har mått periodvis i mitt liv!
Varit och tagit prover FLERA gånger då jag varit helt SÄKER på att detta inte bara kan vara psyket utan faktiskt MÅSTE vara något fysiskt som ligger bakom det allra tyngsta oxå!
-"Nej, det är inga fel på dej. Det är bara psykiskt..."

Jag ger mej Fan på att jag har cancer nu!
Att det är därför jag mår så himla dåligt!
Känner mej svinorolig över det samtidigt som jag känner att jag ska trycka upp en massa cancerceller i arslet på de djävlarna som tvivlat på mej om det nu skulle vara så...

11 Maj ska jag göra nytt prov...

Kram, Puss

Faaaan

Attans oxå!

Jävligt mycket "fy på mej" nu!
Har ju varit SVINDÅLIG på att uppdatera denna helvetes blogg.

Jag mår faktiskt inget bra just nu.
jag mår faktiskt riktigt jävla URdåligt om jag ska vara helt sann och ärlig...

spelningen i lördags gick iallafall görbra.
frågan är om det är den som tog knäcken på mej?...

Jag mådde inte riktigt bra före den. Var rätt ostabil i mej själv.
När Lördagen väl kom sattsade jag ALLT och gjorde en ruggigt bra spelning.
Sedan dess har jag dock varit liggande...

Strålande väder och tö ute! Är egentligen bäddat för att jag ska vara lycklig...
-Det är jag dock inte...

kan bero lite på E oxå...
Jag känner en sådan press från honom att jag blir helt trasig.

Vet att det egentligen bara är skitsaker. Men för mej är ALLT en enorm ansträngning just nu.

Fan, det är till och med jobbigt att kolla på TVn ibland..

Återkommer.
Orkar inte mer för denna stund...

Kram, Puss

Mot "Skolådan"

Nu ska jag strax åka iväg för att rigga upp inför kvällens spelning...
Den som jag skrev i ett tidigare inlägg att jag absolut INTE ville vara med på...

Vi ska spela på ett ställe som är lika litet som en större skokartong ungefär...
Japp, antar att jag kommer att skriva hur det gick sedan...

pusth, suck och stön.
Ska försöka att vara positiv..
Finns ju ändock en liten chans till att det kommer att bli kul... Eller?.... *puh*

Kram, Puss

Bitter F***A

Usch och fy vad allt går tungt just nu...
Vill/orkar ingenting.
Försöker vara positiv- svårt
Försöker le- svårt (kinderna och läpparna börjar darra av ansträngning så fort jag försöker)
Försöker tänka framåt- svårt..

Insåg idag, då jag var och grattade en släkting, att jag är på väg mot "BitterFitteTräsket"...
Vi bestämde oss nämligen för att åka och äta på Mc D, och när jag åkte förbi en kärring som var ute och gick med sina hundar sa min släkting:
-"Oj vad hon såg glad ut"!
Det gjorde hon verkligen och det är väl inte så konstigt att det faktiskt finns lyckliga människor här i världen oxå?!
Hur som helst så hör jag mej själv svara:
-"pytsssch, Hon log inte. Hon kisade bara för att hon hade solen i ögonen!"

............... ööööööööööööööööhh, VA?!
För det första hade hon solen i ryggen vilket innebär att hon INTE, tekniskt sett, kan ha lidit av solljuset och för det andra så var det strålande solsken och hon hade suuupersöta hundar!
klart att hon antagligen var glad!

Nej, det är JAG som är en dyster liten sate nu som motvilligt går mot BitterFittornas lilla svarta surbubbla..

Kram, Puss

/"Ordförande i BF´s (BitterFittornas) riksförbund"

Var jag bara värd 10 nätter?...

Träffade läkaren idag...
Gick sådär måste jag säga.
Eller... med tanke på att jag trodde att han inte alls skulle vilja lyssna så gick det väl ganska bra ändå.

Slutade med att han skrev ut TIO zolpidem till mej efter att han hade försökt lura på mej theralen.

Ganska putt över den låga mängden medicin som jag fick samtidigt som jag är rätt nöjd oxå.
Jag ska ju ändå inte ta medicin om jag inte ABSOLUT behöver och med det i bakhuvudet så är ju tio ett helt ok antal.

Just nu är jag ganska trött på det mesta...
Tror att jag kommer att drunkna i "tjat" och, att jag känner mej "otillräcklig" gör mej EXTREMT stressad.
Antar att både "tjatet" och "otillräcklighetskänslan" endast beror på MINA egna tankar och värderingar vad gäller mitt egna JAG.
Men jag kan inte hjälpa att det ändock blir förstärkt då det faktiskt förekommer ett uns "tjat" runt om kring mej...

I kväll har jag bestämt med J att vi ska kolla på skräckfilm hos henne och bara ta det lugnt och myyyysa.
Jag ser fram emot det och tror att det blir bra för mej att komma bort för en stund och "andas" i en lugn miljö.
Vi är nämligen lika hon och jag.
Känner mej aldrig tråkig eller stressad i hennes sällskap då hon vet precis hur det är att vara som jag.
Jag behöver inte heller göra mej till eller anstränga mej för att vara något jag inte är.
Det är otroligt skönt.

Jag har faktiskt några sådana vänner.
Älskar dem och vet inte riktigt vad jag skulle göra utan dem.
Tyvärr så är jag lite av en "periodare";
-ibland så är jag väldigt social och ägnar mycket tid åt mina vänner medans jag andra stunder är totalt skitdålig på att vara en bra vän...
Tur att de känner mej iaf och vet att jag älskar dem i vilket fall som helst!

Kram, Puss

Funnen kabel!

YES!

Hittade en kabel så nu kan jag lägga upp bilderna på fredagens flashiga fynd!

Klocka 200:-

Tänkte att dessa kan vara kul att ha då vi spelar med bandet...

Kom dock på att jag anser mej själv för tjock för klänning ännu..
Stövlarna får vänta några kilon.
Gillar dem iaf.
399:-

Me like....

-

Köpte en liten gris till min stora kärlek.
Han älskar den!
Jag älskar den oxå! Den låter jättehärligt!
Som en gris! :o)

Nu ska jag plugga låtar.

vi ska repa ikväll...

Kram, Puss

Utan kabel!

Eftersom jag inte har bloggat ordentligt på ett tag nu så tänkte jag skriva lite om "det senaste" som har hänt i mitt otroligt HÄNDELSERIKA liv...

Började med att ta kort på det "intressantaste" jag köpte i fredags då jag och J var ute på shopping.
Gick inte så bra då jag inser att jag inte kan föra över bilderna till datorn.
-Hittar nämligen ingen KABEL! Får alltså skjuta på den redovisningen till sedan...

Mötet med psykologen i fredags:
Jag berättade, som vanligt, hur jag mådde/har mått, hur jag har hanterat vissa saker, hur jag tänker osv.
Som vanligt säger hon:
"Ja, men då måste du träna meeeeeeeer på att upptäcka dina värderande tankar".
-Jag tränar och tränar och tränar och tränar och tränar och tränar och jaaaaaaaaaaaaa! jag gör ju det, men när det väl "brakar" så är det försent att träna!
-"Det är därför du går här. Om det vore lätt och om man kunde detta på en gång så hade du inte behövt komma hit".

Ja, så ser våra samtal ut för det mesta... :o(
Sedan blev det som sagt shopping. återkommer till det då jag funnit en livsviktigKABEL.

Nu då; STOCKHOLMSHELGEN!
Som jag skrev i lördags morse så insåg jag att jag knappt skulle våga mej på bussen. -tog en "lugnande".

Bussresan gick helt ok och när vi fått hotellrummet och inväntade teatern som vi skulle på kände jag hur himla slut jag var.
Hade ansträngt mej så hårt för att verka "normal" och "trevlig" att när vi kom i, för mej, "säkerhet" på hotellrummet ville jag bara dra täcket över huvudet och inte gå ut där ifrån.
Eftersom detta var E´s present från mej så kunde jag givetvis inte göra så.

För att inte "balla ur" så gick vi ut och käkade lite lunch, sedan bar det iväg till teatern.
Den var bra faktiskt och eftersom man har bestämda SITTPLATSER så kände jag mej ganska trygg där. GICK BRA!

Efter teatern var det middag på hotellet, efter middagen körde vi hotellbaren.
Gick oxå bra ända tills det var en som frågade mej:
"hur mår du nu"?....
Som vanligt svarade jag med min inövade fras:
"Jo, tack. Det är, som vanligt, lite uppochned."
Nöjd över att fått fram det suuuuperpraktiska svaret hör jag hur den undrande personen (i all välmening) säger till mej:
"Men du, det låter bra. så är det ju för ALLA och konstigt vore det ju annars."
.............................................................Kommer inte ihåg vad jag svarade...................
Fick nog bara fram typ: erhm, ja, jo, precis. he hi ho.. -skojar bort och försöker ta mej där ifrån med ett smile på läpparna.

Försökte att inte tänka mer på det under kvällen.
Tankarna drog dit typ stup i ett men jag TRÄNADE som fan på att bara observera tanken för att sedan inse dess konsekvenser och plocka bort den igen.

Tillslut kunde jag inte låta bli;
Jag ansåg att jag hade varit tillräckligt duktig för att få gå upp på rummet och avsluta dagen.
-Gav det på förslag till E som tyckte att det var ok.
när vi stod och väntade på hissen hade även ett annat par bestämt sig för att lämna det sociala livet och krypa till kojs. -Detta par var det ÄLDSTA i gänget -ca 80år!
Det var alltså VI som gick först!
KUL! Aja, skit i det. så ska man ju inte tänka. inte bra. (var det lätt att INTE tänka på det då?)

Väl på rummet slog tröttheten mej rakt i ansiktet.
-jag var verkligen helt slut och orkade inte vara ett dugg kärleksfull.
Där bodde på hotell och det var verkligen bäddat för romantik (vilket jag hade tänkt).

Kunde inte rå för det, men all stress och panik gjorde att jag fick välja på att "bita ihop" eller "bryta ihop".
-Valde det första då jag inte vet när "ihopbrytet" tänker ge sig om jag släpper fram det.
E ville ta på mej, vara lite "mysig", HA det lite mysigt... -Jag lindade in mej i täcket och ville INTE bli tagen på. -inte ens PETAD på...

Där är vi även nu. Har fastnat där...
Har inte återhämtat mej ett dugg tror jag. Helt färdig och livrädd för beröring... känns bara, på något underligt vis, äckligt..
What´s wrong?!
Känner mej misslyckad. blev inte alls som jag tänkt mej...
Jag är en tråkig människa. bara att inse.

Det var helgen det. nu ska jag gå ut och försöka roa vovven lite.

Kram, Puss

"Lugn och Harmonisk"...

Japp, kände att humöret var på botten pga min nervositet inför dagens/helgens resa...

Jag tog den förbjudna "genvägen" och "lugnade mej själv" på enklast vis...

Nu känns allt helt ok.

Ser fram emot dagen och vi sticker om ca en haltimme mot huvudstaden!

Hann inte skriva om mitt möte med psykologen igår heller. var så jävla trött då jag kom hem så jag lade mej och bara dog i soffan...

Antar att jag har mycket att ta igen angående bloggen då jag kommer hem på söndag.. :o)

Fan! Jag kommer att sakna detta! tänk om jag får blogabstinens och bryter mej in någonstans till en dator?!

ha ha. Det lär visa sig!

Kram, Puss

Katten från HELVETET!

E´s katt har jag VERKLIGEN svårt att placera i något av mina "känslomässiga fack".

Han är verkligen jättegosig och när jag ligger och slöar i soffan vill han gärna mysa.
Myset innebär då att han lägger sig alldelens under hakan och trycker/stryker sig mot halsen och kurrar allt vad han orkar.

han pratar mycket och gärna vilket jag tycker är trevligt då dagarna kan ha en förmåga att bli rätt ensamma ibland.

Ok. Men det lät väl trevligt?!

Jo, men när kattfan PISSAR INNE då?! Trots sina 4år!
Bara för att han är så lat och gömmer sig så att jag inte ska tro att han är inne och få för mej att släppa ut honom! Han är SMART den lille jäveln...

Nu ska jag ju snart åka på min lilla psykologtrip och "stadsvandring", letade på katten för att släppa ut honom.
Vad gör han?
-Förstod att han skulle få gå ut och se dagsljuset
-I mattes famn TRYCKER in klorna så långt han någonsin kan för att sedan försöka "klösa" sig loss och på så sett tro att man eventuellt kan få stanna INNE!

GLÖÖÖÖÖM!

Aj! Nu blöder jag och antar att jag blivit "kattkloförgiftad"... (-NOT)

Usch! Gillar inte katter i vanliga fall. men denne har på något underligt sätt fått en liten plats i mitt hjärta.. Bara ibland! Just nu? -Neeeeeeej!

Kram, Puss

Bra dag!

Dagen:
08:00- Klockan ringer och efter att ha sovit uruselt hela natten så bestämmer jag mej ändock för att ta tag i dagen och kliver upp.

08:10- lagt mej i soffan för att kolla på bridezillas

08:15(?)- skickar sms till min vän "J" och kollar om hon vill komma med sin lilla vovve och göra mej och min vovvsing sällis på promenad.

Nu skiter jag i att skriva tider.
Insåg att jag inte kommer ihåg klockslagen längre.

Gick iaf ut på prommis med vännen och hundarna. När vi kom hem tog vi en fika och hade ett givande samtal om livet som sjukskrivna "borderlinefall".

I morgon ska jag åka och träffa min psykolog igen! Äntligen!
Vi har inte träffats på ca 6 VECKOR!!! (jag har varit sjuk, hon har varit på semester, hon var sjuk och NU är det dags!)

Jag ser verkligen fram emot mötet med henne samtidigt som jag är ganska nervös..
Livrädd att hon ska tycka att jag är ett "hopplöst fall" och inte vill fortsätta med mej...

Vi får se.. Antar att jag kommer att skriva om det i morgon.

Min vän "J" ska följa med i morgon då vi bestämde att gå på stan efteråt.
Det blir mysigt!


Nu sitter jag och mentalt försöker förbereda mej på Stockholmsresan som jag och E ska göra i helgen..
Har försökt att inte tänka så mycket på det då jag märkt att jag blir skraj så fort min lilla hjärna börjar fokusera på det..

Men i övermorgon åker ju vi och då kan det kanske vara bra att vara LITE förberedd..

hmmm.... ahh... mmm.... det blir som det blir.... eller?..... jo.... fast.... jo.... kul!.... Eller?....
Nej, lägger ned.

Kram, Puss

Totalt handlingsförlamad!

I E´s pytte, pytte, pyttelilla hus skulle hur många som hellst få plats idag på hans födelsedag...

Vi hadde försökt att organisera upp detta lite så att inte ALLA skulle komma på samma gång då det skulle bli en omöjlighet både vad gällde plats, få kaffet att räcka, porslin osv.

Gick sådär. Alla tycktes inte förstå riktigt, och menade typ; "aaah, men vi kommer väl typ när vi kommer". hmmm.....

När "första sittningen" kom var det dags för mej att plocka fram tallrikar, glas och bestick typ.

*Försökte räkna hur många vi var. -Misslyckades..

*Tog ett djupt andetag för att försöka slappna av lite, prövade räkna igen -misslyckades.

JAG KUNDE FAN INTE KONCENTRERA MEJ PÅ ATT RÄKNA HUR MÅNGA VI VAR!

Det var stört OMÖJLIGT och jag började tro att jag typ hade fått hjärnblödning eller ngt eftersom jag vart så jävla handlingsförlamad och min hjärna inte alls tycktes vilja sammarbeta med mej!

Det slutade med att jag ställde ett gäng tallrikar på bordet ("självservering eller ngt" tänkte jag), satte mej på platts längst in i hörnet och insåg att jag såg ut som ett stort fån då E höll på att fixa med blommor som han fått, och öppnade presenter.

Sedan sa jag lite fint till E: "ta fram glas och bestick. smörgåstårtan och dricka kan nog oxå vara bra att ta fram.."

Han fick fixa ALLT och jag bara satt och typ pekade på vad som skulle göras.

Insåg att det skulle bli KATASTROF om jag flyttade arslet från stolen där jag satt i mitt "halvtrygga" hörn.

Skit och piss vad jobbigt det var!

Hörde inte alls vad folk sa. Det vara bara som ett sorl av röster och jag hörde inga ord. bara surr typ.

FAN VAD ÄCKLIGT DET ÄR!

Jag känner mej fan helt stööööööööööörd i huvudet!

Efter att de hade gått kom folk som jag känner och känner mej bekväm med.

då gick det ju bättre men jag var ju dock RUGGIGT trött...

Nu har folk ÄNTLIGEN gått (fan, jag låter som värsta surfittan) och jag ska kasta mej i säng...

Jag tänker INTE fylla år!

Kram, Puss

Bosatta dammråttor

Idag har jag bosatt mina "små" dammråttor i dammsugaren...

Kanske inte är många som tror det men det var faktiskt lite vemodigt...

När man går hemma med uruselt psyke som jag gör så börjar man liksom acceptera dem som sina små husdjur.

Pratar till och med med dem ibland...(?!?!?!?)

förut HATADE jag dem men eftersom jag inte orkar ta tag i städningen så jävla ofta som jag borde så fick jag helt enkelt välja:

-bli hysterisk och känna mej som ett äckel ELLER

-börja gilla de små "tussarna"...

Hur som helst så finns de inte här längre
Det luktar mumma och är skinande rent överallt!

Känner mej jättestolt!

I morgon fyller E år och de kan han ju lugnt få göra nu.

Det värsta med det är att det kommer ju komma MÄNNISKOR hit och gratta honom.

Låter som att jag inte unnar honom att fylla år, FEL! Klart att jag gör det.

Men för mej kan det komma att bli en tuff dag...

Hoppas verkligen att det ska gå vägen.

Ikväll ska jag iväg och repa med bandet också.

Vi ska repa inför spelningen I "skolådan".

Ska bli skönt att få sjunga ur sig lite "invärteshysteri" nu faktiskt.

Kram, Puss

Ny spelning

Jahapp...
Då har vi fått en spelning som jag INTE är så sugen på...

Finns ETT ställe i denna lilla värld som jag ,bestämt (tydligen inte), har påpekat att jag INTE tänker spela på.

Anledningen är att platsen är lika liten som en skokartong med storlek 51 (låter kanske stort men försök trycka in ett band där ni! OCH, såklart, även folk som dansar).

Fy fan vad pinsamt!!!!!
Jag menar, om det ändock var vår/sommar! Då kan ju folk gå ut och typ "prata" eller ngt om de vill... Nu ska vi stå inne i denna lilla skokartong och trängas allihopa!
(jag gillar att "märka" ord så ni fattar hur det hade låtit om jag berättade detta för er. för det gör ni väl?...)

Ja ja, kände att jag hetsade upp mej alldelens för mycket.
Insåg att eftersom jag ÄLSKAR att lira med bandet så är det ju bara att köra.

Jag bestämde mej också för att INTE skämmas!
Nej, blir det pinsamt så får "krögaren" stå för skämset! -Varsågod!

Kram, Puss!

Nätterna och sena kvällar är ju bara värst!

Jag behöver ju sova!
Lika så mina små "hjärnspöken".

Det är bara det att på morgnarna slåss de som galna mot varandra.
De "goda hjärnspökena" vinner oftast och jag kan ha en någorlunda "normal" dag...
Förutsett, så klart, att "de goda" orkar hjälpa mej att stå ut med den "Onda gruppen hjärnspöken" som givet vis finns där någonstans under hela dagen...

Då och då hittar de en liten möjlighet att komma förbi mina "goda hjärnspöken" och nå fram till mej.
bara jag tänker tillräckligt mycket på att jag faktiskt har de goda där någonstans så brukar det ändock gå bra.

men NU DÅ?
Nu ligger tydligen mina "snälla" tankar HELT i koma och JAG får handskas SJÄLV med de "elaka" tankarna...

När ska jag få sova i lugn och ro då?
NÄR ska jag få slippa dessa nätter då jag bara känner att jag är helt hopplös och inget annat än en loooooser som inte passar in i detta fina och moderna samhälle vi lever i!

Jag anses som ganska "frisk" jag.

Jag LÄNGTAR fan till Psykakuten!

Längtar nästan oxå tills det blir min tur att få använda vingarna och flyga upp till den där Gud.
Tänkte då passa på att fråga honom vad han egentligen hade tänkt sig med mej och vad som gick så jävla fel... Det borde väl han veta?....

Ska nu försöka sova iaf.

Kram, Puss

Lysande idé... Eller?

Läste ett inlägg från bloggen : http://www.monstermalla.se/.

Inlägget jag syftar på är: "Varning för OS-inlägg".

Om ni går in och läser detta roliga inlägg så slipper jag förklara.

Annars kommer här kortfattat: Hon tittade på OS och föreställde sig hur det skulle vara om hon skulle vara med på SKIDSKYTTE!

Denna föreställning gjordes med enorm humor och jag lade faktiskt till med ett leende då jag läste!

Genast fick jag en tanke och idé angående mej själv och sport...; Tänk Om JAG skulle ställa upp på det där med skidskytte!

PERFEKT!

Jag kan ju varken;

-Åka skidor (inte ens stå på ett par)

-Använda bössor (kan inte hantera NÅGOT vapen)

-Koncentrera mig utan att tappa fokus på saker som sker runt om mej

-Låta bli att bli tokig på snön när den överfaller mej då jag går utanför dörren

-Jag kan inte heller se att jag inte LEDER när det vankas tävlingar/spel av alla dess slag..

Jag skulle då alltså, utan tvekan och utan oro över att jag inte kan "skylla på något", kunna avreagera mej och "släppa ut" min "ilska" (för att kanske få bli av med den sedan) genom att "råka" ramla mitt i spåret med stavar och skidor i en enda röra så att de bakom "råkar" få en massa blåmärken och eventuellt en del ut petade ögon och uppsprättade öron.

Sedan kan jag åka i kapp framförvarande och med ett flås i hennes nacke flämta fram; "flytta på dej din sega jävel innan jag kör över dej", tvinga ut henne ur spåret där det visst "råkar" vara en sjö med dålig is - hon går igenom och förfryser någon kroppsdel,

Nästa person jag åker ikapp hör inte ens mitt flåsande hot (då jag vid det här laget är så trött att jag faktiskt inte får fram något), Henne får jag helt enkelt "puckla på " med bössan och KNUFFA in i ett träd som så lägligt stod alldelens bredvid.

Efter detta så ligger jag nog själv halvdöd (eftersom min kondis går att jämföras med en Lungsjuk pensionärs).

Jag är lååååååååååångt ifrån mål och För att fullborda mitt "avreageringstillfälle" plockar jag upp bössan och pangar så många jag kan av dem som ligger före mej i spåret.

Jag passar även på att fälla några idioter i publiken som tycks "stirra"/"skratta" mm åt mej.

Med allt jävulskap i ryggen blir jag, iförd tvångströja, tagen till fängelse.

Där kommer jag att tillbringa de närmsta 1,5-2 åren (ja, med våra pisslagar så räknar jag inte med att sitta inburad speciellt länge).

Skönt- tänk att få bara vara! Jag kan ha min jävla borderline.

"svängarna" kan komma och gå utan att jag måste känna mej dålig och värdelös (det har jag ju då, ändock, redan ÖPPET erkänt mej själv och inför ALLA att jag är igenom mina skidskyttehandlingar).

NoProb. Jag kan alltså, efter mina år, komma ut UT VILAD och försöka börja om.....

....Eller NOT!....

Kan nog inte bli "accepterad" på några villkors vis efter ngt sådant... Kan nog GARANTERAT inte "acceptera" mej själv heller.....

ATTANS! Det var ingen bra idé...... Men ack så skönt att låta mitt svarta inre fantisera fritt en stund....

Tack för det!

Kram, Puss