Bad day

Jag är faktiskt en fruktansvärt värdelös individ.
Fy fan vad PATETISKT tänker säkert många när man säger så.
-Med all rätt!
Det ÄR patetiskt.

Men jag kan samtidigt inte rå för att det är PRECIS så det känns...

Nu vet jag varför jag åt antideppressiva mediciner förut...
Detta är nog inte min borderline... Detta är entrén till deppritionens lilla trånga hall.


Jag kände/känner, vad jag inte känt på VÄLDIGT länge, den här känslan av att vara totalt fullproppad av mörker.
Svart, svart, svart och åter svart.


Oviktig.
Funderade på varför jag ska leva.
Varför varför varför?

Jag känner inte att någonting är kul... INGENTING!
Jag får sånguppdrag. Dessa brukar jag ju gilla och de kryddar verkligen mitt liv och mitt självförtroende lite då jag för det mesta är less, trött och fylld av självhat..

Nu funderar jag mest på HUR FAN jag ska klara av dem.. Vill inte. Orkar inte. Kan nog inte heller. För dålig- det är precis vad jag är...

Jag lever för min omgivning.
Vill inte att familjen ska behöva lida mer över mej än de redan har gjort.
Fick dock tillbaka tankarna idag om att:
De lider givetvis mer nu när jag lever än de skulle göra om jag bara flaxade iväg...

Blev rädd för mej själv...
Så är det nog inte...
Eller?...

lillasyster sa i och för sig till mej idag att hon tycker att jag är "konstig" nu.
"snäsig", "seg", "borta" och otrevlig...
Ja, HON skulle säkert må bättre om jag försvann.
Tänker INTE tala om hur himla dåligt jag mår nu igen. Tänker INTE lägga det i hennes tankar.
Men idag, innan jag skjutsade henne till tåget, så kände jag att mina tårar fyllde ögonen och jag höll på att balla ur!
Hon fick INTE INTE se mej gråta!
ALDRIG!
Gick upp för att "gå på toan" för andra gången under 2 min... Tittade i spegeln och talade om för mej själv att skulle hon se mej gråta så förstör jag hela min familjs liv!

Lyckades hålla tårarna i schack och körde henne till tågstationen.
Väl ensam och på vägen hem brast det. Jag trodde nästan att jag skulle dränka mej själv där ett tag.
Det var då jag funderarde. Funderade på livet...

jag är inte rädd för att dö. Det var jag inte förut heller.
Sedan kom den tiden då jag blev det.
Rädd för döden. Insåg att jag skulle missa så otroligt mycket och att jag förstör för människor om jag gör mej av med livet innan det är "dags" på riktigt.

Glömde allt det... Ville bara "omkomma" i en trafikolycka eller något.. Det hade varit passande..
Jag var inte rädd..

Fan!
"E" tycker att jag är TRÅKIG nu för att jag inte vill umgås..
Han oxå.
Han tycker att det är "tråkigt att vara hemma själv",
"Jobbigt att 'sakna' ", mm.
Det ligger på mej. Jag själv anser att jag har så helvetiskt fullt upp med mitt så kallade liv just nu att jag inte kan ta ansvar och roa andra.
Orkar verkligen verkligen inte.
Alla tycker tydligen att jag är "tråkig", "sur", "seg" och "otrevlig" nu.
JAG HÅLLER MED!
Jag är ALLT som INTE är bra!

Fan vad less jag är.
Trött på huvudverken oxå som håller på att spränga huvudet på mej inifrån (vilket egentligen är helt ok), huvudverken somuppkommit efter alla patetiska och hysteriska tårar..

Nej, fy fan vilken patetisk människa jag är!
Hopplös. Verkligen.

Låt mej vara IFRED i min lilla patetiska bubbla ett tag nu tack.
Här är ändock inget kul.
bara mörker. svart.

Kram, Puss