Livet, ÖDET = skidspår....?

Jag vill att snön ska smälta!
-Snälla snö! Smält!

Ok. Nu tänkte jag skriva vad jag tänker på.
Märkte att det är helt tomt!
Tänker inte på något!......... Eller?

Vid närmare eftertanke inser jag att det är så fruktansvärt mycket tankar som snurrar och far runt i mitt huvud.
Därför jag inte fattar att jag tänker!
Hinner liksom inte fånga någon tanke... Går för fort...

Håll i hatten! Ska försöka skriva ner en del av "snurret":
Sjunga på bröllop, öva i morgon, sjunga på söndag, hämta syster, städa, mamma och pappa hämtas vi flyget, borde hälsa på farmor, borde höra av mej till "L", grav.test, cellprov, mat, övervikt, jobb, pengar, lägenheten, bilen, jag är för elak, psykologen, jag är otrevlig, duscha!, jag är pinsam, jävligt kass, jag är en dåååålig människa, ödet, döden, jobb, ekonomi, livsuppgift, barn, pojkvän, vad vill jag?! HERRE GUD! så börjar allt om IGEN!

Konstigt att man är slut?! Allt det rullar ständigt på i mitt huvud SAMTIDIGT!

Men jag hörde en diskussion på tv här om dagen.
Handlade om ÖDET.
En som ABSOLUT trodde på ödet och en som absolut INTE trodde på ödet...
Den ödestroende menade att alla har en förutbestämd väg att gå från början till slut.
Den ickeödestroende menade att så kan INTE fallet vara!
Han menade att isf är ju Gud HELVETISKT orättvis!

HELT RÄTT!
Självklart är det ju så!
Tänk om vi alla, innan vi dyker upp på jorden, får som en biljett där hela vårat liv redan är planerat. Då kan ju sånna som jag bara sluta kämpa på direkten- lösa in biljetten och avlägsna oss på stört.
Vad skulle det då finnas för mening med att kämpa för livet och HOPPET?
Kämpa för att livet NÅGON GÅNG tänker vända och bli värt att levas?!

Nej, jag tror INTE på ödet.

Eftersom jag ser en del på tv så har jag en annan tankenöt att knäcka:
Det var ett program på ettan där en läkare i 60(?) års åldern satt och pratade om sin bok som han hade skrivit.

Han menade att dagens "ungdomar" (40-50-talisternas barn), som mår så dåligt, mår som dom gör bara för att de blivit så otroligt CURLADE av sina föräldrar!
Ja, de har ju fått "banan" sopad under hela uppväxten och i och med att livet, för alla, är upp och ned så bryter vi nu ihop när vi är vuxna och stöter på motgångar!
Så var det!
Han brukade likna livet med ett SKIDSPÅR:
Det går uppåt och nedåt och ibland kan det vara jävligt "BAKHALT"!
När det går nedåt eller är "bakhalt" så måste vi komma ihåg att efter ett tag så kommer "nedförsluten" igen. "Det är ingen idé att bryta ihop bara för att det går lite tungt under en liten tid....."
-WHAT?!?!
Då undrar jag:
NÄR MAN HAR HAFT DET "BAKHALT" I FLERA JÄVLA ÅR DÅ?
SÅ LÄNGE MAN KAN MINNAS FAKTISKT?!
Ska man komma ihåg "medluten" då?
Men hooo hooo?! när man knappt vet vad ett "medlut" är då?!

Jag kan säga såhär:
Pratar jag för MIN del så har jag inte blivit "curlad".
Jag tycker iaf inte det.
Kanske finns små snillen där ute som tycker att man blir curlad när man har haft en känsla, ända sedan barnsben, att SJÄLV vara förälder åt sina FÖRÄLDRAR!
När man känner att man troligtvis inte kommer orka skaffa egna ungar bara för att man tagit så stort ansvar under hela livet, för sin familj..
Kanske är fel. Kanske visst har blivit curlad.
Ah, säkert! Fy fan vad lat, kass och bortskämda vi är alla med dåligtmående!
Skäms på oss!

Jag blir ganska illa berörd av gamla gubbar och kärringar som sitter och tror sig veta hur det är att vara "mitt i livet" under denna tid.
Det är fan skillnad på NU och DÅ.
Herregud, nu går allt så förbannat mycket snabbare, det förväntas så helvetiskt mycket mer av människan idag.
Min mormor har berättat för mej att när HON var i min ålder så kunde man, i princip, bara kliva in på en arbetsplats och fråga om de behöver anställa fler folk.
Så enkelt kunde man få jobb då.

Nu mera så kan vi knappt ens få ett städjobb (jag vill inte antyda att det skulle vara något sämre jobb än något annat, för det tycker jag VERKLIGEN INTE) utan att visa upp ett hyfsat CV.
HerreGud! Har man inte varit någon större talang i skolan så ligger man ganska pyrt till vad det än gäller.

Ett ex:
Min mammas kompis jobbar som frisörlärare.
Hon säger att det kommer jättesmarta människor till henne och ska utbilda sig till frisörer (frisörlinjen kräver Höga poäng) men de "smarta" individerna har ABSOLUT "ingenting i fingrarna".
Precis så säger hon.
Frisöryrket är ju ett hantverksarbete.
Många har en "medfödd" gåva att ha känsla för hår osv (finns ingen som föds färdig frissa men man kan ju uppenbarligen ha mer eller mindre känsla), tyvärr så kommer inte dessa begåvningar in på frisörlinjerna längre..

Fan vad det är LÄTT NU för Tiden! NOT NOT NOT!!!!

Kram, Puss

"HjärnBullar"

Jag är så jävlarns trött!
Har ett huvud som känns som en jävla degklump.

Japp, tungt, klumpigt och bara rent smörjigt.

tror att jag kanske ska klyva den i några delar och baka bullar på den ist.
Kanske gör mer nytta som "hjärnbullar"..... -Why not?!

Jag var iaf SKITDUKTIG och gick på möte igår.
Var dock väldigt jobbigt.
satt under hela dagen och funderade på om jag hade drabbats av akut urinvägs infektion eller panikdiarre...

Bestämde mej för att agera vuxen och ansvarsfull, -tog mej i kragen och gick på möte.

Kl sex åkte jag. TIO var jag hemma!!!!

Kan inte fatta att folk tror att man är så jävla intresserad av deras liv och det DE var med om en (,två, tre och hundra gånger) gång.

Jag var där för mötet och inte för en massa pissiga jävla sidospår som folk gärna svävar ut på som om man inte hade några som helst problem med att sitta still eller vara i en "låst situation" för länge...

Antar att det var min ADHD som gjorde sig påmind där efter ett tag...


Idag har jag tagit upp ett helt kräftpaket! ÄLSKAR kräftor!
Ska sitta HELT själv och äta dem, ALLA, alldelens själv!
LÄÄÄÄÄÄNGTAR!!!!!

Kram, Puss

Bad day

Jag är faktiskt en fruktansvärt värdelös individ.
Fy fan vad PATETISKT tänker säkert många när man säger så.
-Med all rätt!
Det ÄR patetiskt.

Men jag kan samtidigt inte rå för att det är PRECIS så det känns...

Nu vet jag varför jag åt antideppressiva mediciner förut...
Detta är nog inte min borderline... Detta är entrén till deppritionens lilla trånga hall.


Jag kände/känner, vad jag inte känt på VÄLDIGT länge, den här känslan av att vara totalt fullproppad av mörker.
Svart, svart, svart och åter svart.


Oviktig.
Funderade på varför jag ska leva.
Varför varför varför?

Jag känner inte att någonting är kul... INGENTING!
Jag får sånguppdrag. Dessa brukar jag ju gilla och de kryddar verkligen mitt liv och mitt självförtroende lite då jag för det mesta är less, trött och fylld av självhat..

Nu funderar jag mest på HUR FAN jag ska klara av dem.. Vill inte. Orkar inte. Kan nog inte heller. För dålig- det är precis vad jag är...

Jag lever för min omgivning.
Vill inte att familjen ska behöva lida mer över mej än de redan har gjort.
Fick dock tillbaka tankarna idag om att:
De lider givetvis mer nu när jag lever än de skulle göra om jag bara flaxade iväg...

Blev rädd för mej själv...
Så är det nog inte...
Eller?...

lillasyster sa i och för sig till mej idag att hon tycker att jag är "konstig" nu.
"snäsig", "seg", "borta" och otrevlig...
Ja, HON skulle säkert må bättre om jag försvann.
Tänker INTE tala om hur himla dåligt jag mår nu igen. Tänker INTE lägga det i hennes tankar.
Men idag, innan jag skjutsade henne till tåget, så kände jag att mina tårar fyllde ögonen och jag höll på att balla ur!
Hon fick INTE INTE se mej gråta!
ALDRIG!
Gick upp för att "gå på toan" för andra gången under 2 min... Tittade i spegeln och talade om för mej själv att skulle hon se mej gråta så förstör jag hela min familjs liv!

Lyckades hålla tårarna i schack och körde henne till tågstationen.
Väl ensam och på vägen hem brast det. Jag trodde nästan att jag skulle dränka mej själv där ett tag.
Det var då jag funderarde. Funderade på livet...

jag är inte rädd för att dö. Det var jag inte förut heller.
Sedan kom den tiden då jag blev det.
Rädd för döden. Insåg att jag skulle missa så otroligt mycket och att jag förstör för människor om jag gör mej av med livet innan det är "dags" på riktigt.

Glömde allt det... Ville bara "omkomma" i en trafikolycka eller något.. Det hade varit passande..
Jag var inte rädd..

Fan!
"E" tycker att jag är TRÅKIG nu för att jag inte vill umgås..
Han oxå.
Han tycker att det är "tråkigt att vara hemma själv",
"Jobbigt att 'sakna' ", mm.
Det ligger på mej. Jag själv anser att jag har så helvetiskt fullt upp med mitt så kallade liv just nu att jag inte kan ta ansvar och roa andra.
Orkar verkligen verkligen inte.
Alla tycker tydligen att jag är "tråkig", "sur", "seg" och "otrevlig" nu.
JAG HÅLLER MED!
Jag är ALLT som INTE är bra!

Fan vad less jag är.
Trött på huvudverken oxå som håller på att spränga huvudet på mej inifrån (vilket egentligen är helt ok), huvudverken somuppkommit efter alla patetiska och hysteriska tårar..

Nej, fy fan vilken patetisk människa jag är!
Hopplös. Verkligen.

Låt mej vara IFRED i min lilla patetiska bubbla ett tag nu tack.
Här är ändock inget kul.
bara mörker. svart.

Kram, Puss

Ny UPPFINNING!

Jag ska uppfinna en ny telefon!

En telefon som man BARA kan skicka och ta emot sms med!
INTE ringa eller bli uppringd på!

Jag HATAR nämligen telefonsamtal!

RING INTE MEJ!
Varför är det så helvetes svårt att förstå?!
Jag har förklarat för Gud och alla människor att jag HATAR att prata i telefonen "skicka gärna sms i stället om du vill mej något".
Vad är det med den meningen som inte går att fröstå?!?!?!

Vuxna jävla människor!

Acceptera vad man säger!
Ring till någon annan om det ska vara så jävla nödvändigt att RINGA hela tiden!

Jag svarar INTE och kommer nog ALDRIG att göra det heller!

("J", Du vet vad jag tycker om telefonsamtal, vi har ju pratat om det där och vi brukar kunna "pröva" ibland att ringa varandra. HELT OK! Vi vet båda vad som gäller om andra änden inte svarar! Du är ett undantag för detta inlägg! TA INTE ÅT DEJ!)

Tack.

Kram, Puss

WHAT?!

Strålande väder!
Det har det varit ganska många dagar nu...

Gillar verkligen när snön rasar av taken och vägytan tittar fram lite här och där...

Det skapar iofs en del svårigheter för mej då jag får några typ av "tvångstankar" att jag bara tänker gå på de "osnöiga" ytorna...
-Gillar när det "knastrar" under skona... Det låter "vår".

Måste dock se rätt gaaalet ut då det fortfarande är väldit få och små ytor som tittar fram...
Detta innebär ju att jag måste typ hoppa och sicksacka mej fram...

hmmm... ja ja, jag är ju inte helt "normal" än då så... (vad man nu ska se som "normalt")

Jag gillar i vilket fall som helst att bara gå på de bitarna som inte bär på snö!

Har iaf varit hos psykologen idag...
Det var ett givande samtal.
Berättade om Cellprovet vilket hon tyckte att jag skulle försöka att känna mej lugn inför.
Hon menade att de kommer att kunna bota mej nu eftersom jag har hittat det "så tidigt", OM det nu ens FINNS någonting att få bort... (Ska ju dit och kolla igen. Kan hända att kroppen ordnat det redan då...)

Hon tyckte oxå att jag skulle göra ett grav.test....
Mår ju jävlig dåligt varenda dag nu för tiden... Mår liksom illa på förmiddagarna och ligger jag på mage i sängen så har brösten en förmåga att "ömma" en del...

hmmm... Är väl lika bra att göra ett då... Tar emot dock... Inbillar mej antagligen bara...
Vore ju FAN så illa om jag skulle vara gravid mitt i allt elände!
Vill ju känna att jag kan ta hand om mej själv och, inte minst, LITA på mej själv innan jag sätter någon ny stackars typ till världen...

Vore heller inte bra just NU då jag varken vet ut eller in med vad jag vill... eller INTE vill...
..med någonting...

Nej.
Piss och Skit och Prutt
Bäst vore att supa sig bankrutt! (Är iofs redan "bankrutt" så det sket sig oxå...)

Kram, Puss

Cellprov - SVAR

Jaaa....
Jag var ju, för ca en månad sedan, och gjorde ett sådant "cellprov".
Ni vet, när en gynekolog gräver sig in i det allra privataste gömstället man har för att leta efter något typ av "virus" som kan utvecklas till cancer om man har en jävla otur. *pusth*

Hur som helst så har jag sedan dess gått och väntat i, vad som känns som EVIGHETER, på att de skulle skicka provsvaren till mej.
Jag måste erkänna att den väntan var jävligt låååång...

Det skulle ta ca 3 veckor innan svaret kom.

Det gick 3 veckor.... Det gick 4 veckor.... Det gick till och med 5 (!!!!) veckor.

Nu har jag i alla fall fått provsvaren!
Delar med mej:
"Vi har fått svar på det gynekologiska cellprov som togs vid ditt besök på barnmorskemottagningen.
Det visade lätta cellförändringar varför provet ska tas om.

Har du några frågor eller funderingar får du ringa mig på min telefontid måndag till fredag kl 8-9.
Telefonnummer ****-****** ".

Vid frågor och funderingar?!
-Vid PANIK då?!?!

Nu vet jag ju själv att det stod "LÄTTA" förändringar.
Men ändå!!!!

Alltså, så jävla helvetiskt dåligt som jag mår och har mått periodvis i mitt liv!
Varit och tagit prover FLERA gånger då jag varit helt SÄKER på att detta inte bara kan vara psyket utan faktiskt MÅSTE vara något fysiskt som ligger bakom det allra tyngsta oxå!
-"Nej, det är inga fel på dej. Det är bara psykiskt..."

Jag ger mej Fan på att jag har cancer nu!
Att det är därför jag mår så himla dåligt!
Känner mej svinorolig över det samtidigt som jag känner att jag ska trycka upp en massa cancerceller i arslet på de djävlarna som tvivlat på mej om det nu skulle vara så...

11 Maj ska jag göra nytt prov...

Kram, Puss

Faaaan

Attans oxå!

Jävligt mycket "fy på mej" nu!
Har ju varit SVINDÅLIG på att uppdatera denna helvetes blogg.

Jag mår faktiskt inget bra just nu.
jag mår faktiskt riktigt jävla URdåligt om jag ska vara helt sann och ärlig...

spelningen i lördags gick iallafall görbra.
frågan är om det är den som tog knäcken på mej?...

Jag mådde inte riktigt bra före den. Var rätt ostabil i mej själv.
När Lördagen väl kom sattsade jag ALLT och gjorde en ruggigt bra spelning.
Sedan dess har jag dock varit liggande...

Strålande väder och tö ute! Är egentligen bäddat för att jag ska vara lycklig...
-Det är jag dock inte...

kan bero lite på E oxå...
Jag känner en sådan press från honom att jag blir helt trasig.

Vet att det egentligen bara är skitsaker. Men för mej är ALLT en enorm ansträngning just nu.

Fan, det är till och med jobbigt att kolla på TVn ibland..

Återkommer.
Orkar inte mer för denna stund...

Kram, Puss

Mot "Skolådan"

Nu ska jag strax åka iväg för att rigga upp inför kvällens spelning...
Den som jag skrev i ett tidigare inlägg att jag absolut INTE ville vara med på...

Vi ska spela på ett ställe som är lika litet som en större skokartong ungefär...
Japp, antar att jag kommer att skriva hur det gick sedan...

pusth, suck och stön.
Ska försöka att vara positiv..
Finns ju ändock en liten chans till att det kommer att bli kul... Eller?.... *puh*

Kram, Puss

Bitter F***A

Usch och fy vad allt går tungt just nu...
Vill/orkar ingenting.
Försöker vara positiv- svårt
Försöker le- svårt (kinderna och läpparna börjar darra av ansträngning så fort jag försöker)
Försöker tänka framåt- svårt..

Insåg idag, då jag var och grattade en släkting, att jag är på väg mot "BitterFitteTräsket"...
Vi bestämde oss nämligen för att åka och äta på Mc D, och när jag åkte förbi en kärring som var ute och gick med sina hundar sa min släkting:
-"Oj vad hon såg glad ut"!
Det gjorde hon verkligen och det är väl inte så konstigt att det faktiskt finns lyckliga människor här i världen oxå?!
Hur som helst så hör jag mej själv svara:
-"pytsssch, Hon log inte. Hon kisade bara för att hon hade solen i ögonen!"

............... ööööööööööööööööhh, VA?!
För det första hade hon solen i ryggen vilket innebär att hon INTE, tekniskt sett, kan ha lidit av solljuset och för det andra så var det strålande solsken och hon hade suuupersöta hundar!
klart att hon antagligen var glad!

Nej, det är JAG som är en dyster liten sate nu som motvilligt går mot BitterFittornas lilla svarta surbubbla..

Kram, Puss

/"Ordförande i BF´s (BitterFittornas) riksförbund"

Var jag bara värd 10 nätter?...

Träffade läkaren idag...
Gick sådär måste jag säga.
Eller... med tanke på att jag trodde att han inte alls skulle vilja lyssna så gick det väl ganska bra ändå.

Slutade med att han skrev ut TIO zolpidem till mej efter att han hade försökt lura på mej theralen.

Ganska putt över den låga mängden medicin som jag fick samtidigt som jag är rätt nöjd oxå.
Jag ska ju ändå inte ta medicin om jag inte ABSOLUT behöver och med det i bakhuvudet så är ju tio ett helt ok antal.

Just nu är jag ganska trött på det mesta...
Tror att jag kommer att drunkna i "tjat" och, att jag känner mej "otillräcklig" gör mej EXTREMT stressad.
Antar att både "tjatet" och "otillräcklighetskänslan" endast beror på MINA egna tankar och värderingar vad gäller mitt egna JAG.
Men jag kan inte hjälpa att det ändock blir förstärkt då det faktiskt förekommer ett uns "tjat" runt om kring mej...

I kväll har jag bestämt med J att vi ska kolla på skräckfilm hos henne och bara ta det lugnt och myyyysa.
Jag ser fram emot det och tror att det blir bra för mej att komma bort för en stund och "andas" i en lugn miljö.
Vi är nämligen lika hon och jag.
Känner mej aldrig tråkig eller stressad i hennes sällskap då hon vet precis hur det är att vara som jag.
Jag behöver inte heller göra mej till eller anstränga mej för att vara något jag inte är.
Det är otroligt skönt.

Jag har faktiskt några sådana vänner.
Älskar dem och vet inte riktigt vad jag skulle göra utan dem.
Tyvärr så är jag lite av en "periodare";
-ibland så är jag väldigt social och ägnar mycket tid åt mina vänner medans jag andra stunder är totalt skitdålig på att vara en bra vän...
Tur att de känner mej iaf och vet att jag älskar dem i vilket fall som helst!

Kram, Puss

Funnen kabel!

YES!

Hittade en kabel så nu kan jag lägga upp bilderna på fredagens flashiga fynd!

Klocka 200:-

Tänkte att dessa kan vara kul att ha då vi spelar med bandet...

Kom dock på att jag anser mej själv för tjock för klänning ännu..
Stövlarna får vänta några kilon.
Gillar dem iaf.
399:-

Me like....

-

Köpte en liten gris till min stora kärlek.
Han älskar den!
Jag älskar den oxå! Den låter jättehärligt!
Som en gris! :o)

Nu ska jag plugga låtar.

vi ska repa ikväll...

Kram, Puss

Utan kabel!

Eftersom jag inte har bloggat ordentligt på ett tag nu så tänkte jag skriva lite om "det senaste" som har hänt i mitt otroligt HÄNDELSERIKA liv...

Började med att ta kort på det "intressantaste" jag köpte i fredags då jag och J var ute på shopping.
Gick inte så bra då jag inser att jag inte kan föra över bilderna till datorn.
-Hittar nämligen ingen KABEL! Får alltså skjuta på den redovisningen till sedan...

Mötet med psykologen i fredags:
Jag berättade, som vanligt, hur jag mådde/har mått, hur jag har hanterat vissa saker, hur jag tänker osv.
Som vanligt säger hon:
"Ja, men då måste du träna meeeeeeeer på att upptäcka dina värderande tankar".
-Jag tränar och tränar och tränar och tränar och tränar och tränar och jaaaaaaaaaaaaa! jag gör ju det, men när det väl "brakar" så är det försent att träna!
-"Det är därför du går här. Om det vore lätt och om man kunde detta på en gång så hade du inte behövt komma hit".

Ja, så ser våra samtal ut för det mesta... :o(
Sedan blev det som sagt shopping. återkommer till det då jag funnit en livsviktigKABEL.

Nu då; STOCKHOLMSHELGEN!
Som jag skrev i lördags morse så insåg jag att jag knappt skulle våga mej på bussen. -tog en "lugnande".

Bussresan gick helt ok och när vi fått hotellrummet och inväntade teatern som vi skulle på kände jag hur himla slut jag var.
Hade ansträngt mej så hårt för att verka "normal" och "trevlig" att när vi kom i, för mej, "säkerhet" på hotellrummet ville jag bara dra täcket över huvudet och inte gå ut där ifrån.
Eftersom detta var E´s present från mej så kunde jag givetvis inte göra så.

För att inte "balla ur" så gick vi ut och käkade lite lunch, sedan bar det iväg till teatern.
Den var bra faktiskt och eftersom man har bestämda SITTPLATSER så kände jag mej ganska trygg där. GICK BRA!

Efter teatern var det middag på hotellet, efter middagen körde vi hotellbaren.
Gick oxå bra ända tills det var en som frågade mej:
"hur mår du nu"?....
Som vanligt svarade jag med min inövade fras:
"Jo, tack. Det är, som vanligt, lite uppochned."
Nöjd över att fått fram det suuuuperpraktiska svaret hör jag hur den undrande personen (i all välmening) säger till mej:
"Men du, det låter bra. så är det ju för ALLA och konstigt vore det ju annars."
.............................................................Kommer inte ihåg vad jag svarade...................
Fick nog bara fram typ: erhm, ja, jo, precis. he hi ho.. -skojar bort och försöker ta mej där ifrån med ett smile på läpparna.

Försökte att inte tänka mer på det under kvällen.
Tankarna drog dit typ stup i ett men jag TRÄNADE som fan på att bara observera tanken för att sedan inse dess konsekvenser och plocka bort den igen.

Tillslut kunde jag inte låta bli;
Jag ansåg att jag hade varit tillräckligt duktig för att få gå upp på rummet och avsluta dagen.
-Gav det på förslag till E som tyckte att det var ok.
när vi stod och väntade på hissen hade även ett annat par bestämt sig för att lämna det sociala livet och krypa till kojs. -Detta par var det ÄLDSTA i gänget -ca 80år!
Det var alltså VI som gick först!
KUL! Aja, skit i det. så ska man ju inte tänka. inte bra. (var det lätt att INTE tänka på det då?)

Väl på rummet slog tröttheten mej rakt i ansiktet.
-jag var verkligen helt slut och orkade inte vara ett dugg kärleksfull.
Där bodde på hotell och det var verkligen bäddat för romantik (vilket jag hade tänkt).

Kunde inte rå för det, men all stress och panik gjorde att jag fick välja på att "bita ihop" eller "bryta ihop".
-Valde det första då jag inte vet när "ihopbrytet" tänker ge sig om jag släpper fram det.
E ville ta på mej, vara lite "mysig", HA det lite mysigt... -Jag lindade in mej i täcket och ville INTE bli tagen på. -inte ens PETAD på...

Där är vi även nu. Har fastnat där...
Har inte återhämtat mej ett dugg tror jag. Helt färdig och livrädd för beröring... känns bara, på något underligt vis, äckligt..
What´s wrong?!
Känner mej misslyckad. blev inte alls som jag tänkt mej...
Jag är en tråkig människa. bara att inse.

Det var helgen det. nu ska jag gå ut och försöka roa vovven lite.

Kram, Puss