Jag springer på Glas - Det är nära till Ras

Först vill jag tacka för kommentarerna jag fann här på bloggen! -TACK!
Har, som sagt, lagt denna på "hyllan" lite nu och börjat blogga i en "öppen" blogg.
Bestämde mej för att jag skulle vara öppen, ärlig och skriva precis det jag tycker, tänker och gör.

Till min stora förvåning så är det PRECIS vad jag INTE gör!
Jag skriver inte om det allra tyngsta och det djupaste mörkren som jag faller ned i då och då.

Just nu tex.
Ingick precis i ett slagsmål med mitt inre jag.
Började med att jag kände mej FÖRBANNAT ENSAM!
Då upplyste mina "hjärnspöken" mej om att jag ville vara ensam!
-JAAAAA, det vill jag ju, men samtidigt inte!
Vill inte känna mej bortglömd av min familj iaf! . . .

Tog en "medicin" för att lugna den ångesten som började växa inom mej.
Det var då det hände: jag blir så jävla ledsen, arg och besviken på händelser som för längesedan har passerat mej!
Fy fan!
Jag måste ju jobba med detta, men jag har tydligen dragit ett streck över allt - blickat framåt och siktat på ett LIV!

Snacka om urkass idé!
Hur ska jag kunna bli bättre när jag stoppar ner min sorg och min besvikelse till det undermedvetna för att tro att jag skall kunna "börja om" på ett "vanligt" liv?!
Ibland - idag t.ex - kommer det undermedvetna ikapp mej och jag faller rakt ner i egensinnets helveteseldar!

Inte alls trevligt.
Och detta skriver jag INTE på den "öppna" bloggen.
Vill inte såra min familj! Jag VET ju att de aldrig har skadat mej med vilja. Det har bara blivit lite "fel" ibland.

Nu sitter jag verkligen inte här och påstår att jag är perfekt/ofelbar och att jag borde omges av guld och gröna skogar - nej, verkligen INTE!

Just i detta nu känner jag mej:
Äcklig
Oduglig (på vad? - På ALLT!)
Otacksam
Misslyckad

Jävligt hungrig är jag också.
Har gått upp ca 250kg för att jag äter precis hela jävla tiden!
Just nu är jag ledsen för att jag inte kan äta.
Har huvudvärk som inte är av denna värld - så att laga någon typ av mat (som inte ens finns, utan isf måste inhandlas först och främst) nu känns jävligt låååångt borta.
Borde antagligen vara GLAD över detta då min fetingkropp verkligen borde vara utan näring i minst 6 månader. . .

Fy fan vad dåligt jag mår nu alltså.
Tack för mej så länge.

Kram , Puss

Aldrig oönskad,
Bara bortglömd . . .

FUCK U TELEFONJÄVEL!

haaaaaaaaaaaaataaaaaaaaaaaaaaaar telefonsamtal!

That´s it!

"Hemlig" blogg...

Jag har gjort en ny blogg.
En blogg där jag inte är anonym utan precis den jag är..
Har dock en del "spärrar" och saker som jag Inte tänker skriva där...
Det allra privataste...
Det allra ärligaste om hur jag känner inför mej själv och andra...
Därför blir denna kvar. Men det kan bli mindre skriv här då jag inte orkar skriva i två hela tiden...

Nu har jag iaf en sak som jag MÅSTE få skriva av mej..
Jag är nämligen helt värdelös som människa!
Det är sant!
Inget jävla fjollsnack som jag vill få en massa "tyckasyndom" respons på.

Nej, jag sitter nu och, åter igen, funderar på om mitt liv är ett enormt jättestort skämt
eller om jag ska behöva gå om kring och ha det såhär alltid...?

Jag duger ju inte. Inte som någonting!

För att verkligen bevisa så skriver jag här.
Jag kan inte:

* Ha en pojkvän (vill inte umgås med honom eller hans vänner under vissa perioder, vill knappt veta av honom, orkar inte, bryr mej inte. för tungt)
* Ha ett jobb (misslyckad 22 åring som går hemma och är psykisttotalstörd)
* Vara en god vän (har så många fantastiska vänner som jag verkligen ÄLSKAR och bryr mej om men helt enkelt inte orkar ta mej i kragen och hitta på ngt med)
* Ställa upp för min familj

Är inte detta ganska stora och viktiga punkter i livet? För mej är det det...

Vad fan är det då för helvetisk MENING?
"MENINGEN med livet" som alla djävlar pratar om!
Är min "mening" att springa runt och vara ett enda stort fiasko?
Ska jag kanske roa Gud?
Han kanske faktiskt sitter där uppe och underhålls av mitt ständiga misslyckande...

Fy fan vad elakt!
Jag skulle isf vilja Be om att få hoppa av den rollen nu isf.
För jag är trött. Slut. trasig. Kan inte bjuda på detta mer. Det är för jävla tungt att vara jag.
Kan jag, snälla, få bli normal nu istället?
Normal med normala tankar, normalt jobb, normalt förhållande, normalt LIV?!
Jag vore sååååå tacksam om jag kunde få känna mej fungerande snart...
TACK på förhand!

Kram , Puss

Frontfigur med ångest!

Har redan hunnit med ett hysteriskt gråtanfall, ett rejält slagsmål med mej själv och mina helvetiska hjärnspöken.

Vi ska spela ikväll och det känns jättejobbigt.
Jag är alldelens för instabil i psyket och har på tok för dålig självkänsla för att fixa det just nu...

En sak om jag spelade trummor. Fick SITTA i bakgrunden och hålla takten.
Det har varit ok.
Men NEJ, jag SJUNGER ju och är där av oxå FRONTFIGUREN!
Jag ska inte bara sjunga, i mellan låtarna gäller det att vara lite ROLIG oxå.
Har glömt bort hur man är rolig... Har föresten aldrig vetat det men av någon underlig anledning så roar jag folk med att bara vara mej själv på scen.
Då jag trivs så förbannat bra och tycker att det är så skitkul så brukar det komma av sig självt.

Denna gång känns det dock annorlunda och det skrämmer mej ganska mycket...

Jag har blivit tjock oxå... Oj, det var lindrigt sagt.. FET SOM EN GRIS är att vara mer exakt.
Från att i julas väga runt 70-71 kg väger jag idag 81,6 (!!!!) kg.

Det gör inte heller att rampljuset lockar med sitt strålande och skrämmande sken...
Oj då, nu lipar jag igen.
Blev inte bättre av att TELEFONEN precis ringde!
En släkting (faster närmare bestämt). VARFÖR RINGA??? Jag HATAR telefonsamtal, varför inte acceptera det någon gång?!
Speciellt de som VET hur jag är. Kan det vara så svårt att plita ner ett sms om det är så livsviktigt att säga mej något?...

Vilken dag! Jag längtar tills i morgon när den är över.. Fan vad jag längtar...

Undrar om jag ska hoppa i duschen nu eller om jag ska ta köttkniven och skära bort lite av allt jävla äckel som har bosatt sig på min kropp...

Återstår att se. Beror på hur ont det gör när jag börjar. Är ju en jävla fjolla som inte tål smärta i någon grad...

Kram, Puss

Egensinnet - min bästa vän...?

Japp, kan inte påstå att jag inte myser när jag väl tillåter mej själv att vara lite "egensinnig"...

"Egensinnig" = Tycker synd om mej själv och målar upp mej själv som världens största offer och martyr.

När jag går in i mit egensinne är jag berättigad att vara hur sur, otrevlig, lat och självdestruktiv som hellst.

Det har jag varit nu.
Blev bestämt att vi skulle spela i morgon och då jag inte vet hur jag ska palla det så ansåg jag att jag hade RÄTT att stilla min påkrypande ångest med ett piller. Tog iofs bara en halv.
Var så längesedan jag "pillrade" så det räckte för att stilla min inre hysteriska oro..

Nu känner jag mej ganska lugn och sansad. Helt ok alltså.

Det är fan inget synd om mej.

Men fan vad det är skönt att bara släppa på den psykiska "träningen" och bara sörja sig själv som människa.
Det är ju fan så mycket lättare att må dåligt än att må bra.

Att må bra innebär ett evigt kämpande mot ångesten och vetskapen om att allt bara är ett spel som man måste lära sig att spela. i alla fall jag, för jag mår inte bra.
Mår alltid dåligt i grund och botten och när jag väl får göra det kan jag ju bara vara mej själv och behöver inte spela någon annan. Det är faktiskt lite skönt ibland...

Träffade min sköterska idag.
Hon är fantastisk.
Talade om för mej att jag MÅSTE försöka hitta min egen "gråskala" och inte bara vara "svart eller vit".

Jag försökte få henne att förstå att när gud skapade mej så glömde han att ge mej någon "gråskala".
Jag har letat men den finns helt enkelt inte där...

Jag är iofs jävligt glad över mina "vita" stunder.
De är ju helt fantastiska och det är nog få förunnat att kunna känna sig så fantastiskt lycklig som jag gör när det väl är vitt.
De "svarta" är ju dock inte riktigt lika kul då de oftast är dem som ligger på mej och nöter.
Enda gångerna de är ok är ju dessa, då jag slutar träna av ren utmattning och bara låter dem komma. Bara låter dem ta hela mej, slå på mej så jag inte kan röra mej. River, biter, sliter, drar och spottar på mej.
Dessa gånger blir det för mycket och jag låter pillren hjälpa mej fram till denna fantastiska, fridfulla sinnesstämning...

Ja, bra eller dåligt... Kan svaret där men orkar inte bry mej mer just nu.

Kram, Puss

GENERÖS? - Fan heller!

Paniiiiiiiiiiiiiiik!!!!!!!

Vi ska spela på lördag och jag känner verkligen att jag inte orkar det!
Orkar ingenting nu!
Klart att jag VILL men inte NU!

Jag tappar snart "greppet". Har nästan glömt hur man gör när man andas.
Koncentration!
In med luft - Ut med luft.
Samtidigt som tårarna sprutar och halsen och näsan fylls av snusk?!
Svårt att hålla reda på allt och få det att fungera.
Bäst vore om jag slutade fokusera på andingen och bara lät den hysteriska gråten dränka mej.

Hur gör man när folk inte lyssnar, förstår eller accepterar?
När alla bara räknar med och förväntar sig att man ska "bita ihop" och "ställa upp"?

När inte ens min egen familj tycks vilja mitt bästa utan tycker att jag ska "ställa upp"?...

Jag har faktiskt inte suttit och petat näsan... - Jag har precis gjort en ABORT!
Har jag inte, av den anledningen, RÄTT att bli förstådd?

Konstigt att jag funderar på mitt eget livs värde?
Kalla mej EGO, men ska livet vara till för alla andra utom mej själv då tänker jag fan inte fortsätta.
Så jävla GENERÖS är jag INTE. Det kan jag bestämt upplysa om.

Kram, Puss